När man diskuterar Marx och Engels begrepp "det asiatiska produktionssättet" är det avgörande att förstå i vilket sammanhang författarna tog upp det och vilket syftet var. Genom att förstå detta kan vi se vad som är viktigt i deras resonemang och frigöra det från sådant som är föråldrat och fel.
Deras kunskaper om Asien var helt uppenbart mycket bristfälliga. Men likväl använde de en metod när det närmade sig frågan som är mycket intressant. De separerade inte historiska epoker eller länder som separata observationsobjekt utan de såg dem som del i en historiskprocess. På så vis kunde de dissekera samhället i dess utveckling, göra det begripligt och där igenom förändringsbart.
I Perry Anderson och Ernest Mandels texter utkristalliseras två olika infallsvinklar vad det gäller att förstå det asiatiska produktionssättet. Det ena är helt enkelt en analys av vilket typ av samhälle som existerat inom ett visst avgränsat geografiskt/kulturellt område - Indien, de muslimska väldena och Kina - under en viss avgränsad tidsperiod. Frågan man utgår ifrån är: Vilket typ av samhälle har existerade i dessa områden? Detta är den tydliga utgångspunkten då Perry Anderson skriver. Han går igenom historien för civilisationerna och visar på deras skillnader och problemen med Marx och Engels analyser.
Denna infallsvinkel har också Ernest Mandel men han försvarar begreppet "det asiatiska produktionssättet". Han ser det som ett nödvändigt avsteg från det statiska stalinistiska historieschemat. Han hävdar en gemensam grund för produktionssättet i bevattningsanläggningarna vilket Perry Anderson vederlägger.
Den andra infallsvinkeln är att se det asiatiska produktionssättet som en fas som behövs för att förklara en utvecklingen i mäniskans samhällen. Frågan man söker svar på är då: Hur kunde männskliga samhällen utvecklas från klass - och statslösa stamsamhällen över till klassamhällen och kaptalism? Perry Anderson beskriver hur Marx utifrån detta vidgade begreppet till att omfatta en mängd olika samhällen vilket han anser gör begreppet omöjligt att använda. Mandel menar att man inte kan dela in historien i faser utan att fastna i stalinismens determinism.
I Marx Förkapitalistiska produktions- och egendomsformer och kapitales tolfte kapitel tas de asiatiska formerna upp just utifrån den senare utgångspunkten. Här är inte det geografiska eller historiska avgränsningarna av vikt utan produktionssättet är ett led i en historisk process. I fokus är själva drivkrafterna i den samhälleliga utvecklingen, olika aspekter som avgör vilken väg utvecklingen tar, faktorer som lett fram mot kapitalism och faktorer som bromsat en sådan utveckling.
För att vi ska kunna göra något med och använda oss av fakta - studier av historiska texter, arkeologiska fynd och så vidare - behövs idéer om hur vi ska tolka materialet för att göra det meningsfullt. Empiriskt material är brottstycken, pusselbitar i en komplex och dynamisk verklighet. För att förstå måste vi se fakta som en del i en process, av ett sammanhang.
De båda infallsvinklarna till det asiatiska produktionssättet utesluter inte varandra utan förutsätter varandra. Begreppet är en hypotes, den är del i ett mer omfattande försök att förklara de mänskliga samhällenas historiska utveckling. Marx och Engels arbeten visar att de med ganska lite fakta kunde forma teorier som stått sig in i vår tid och som på häpnadsväckande sätt kunnat föregripa vetenskapliga landvinningar och förutse historiska utvecklingar. Nyckeln är dialektiken, en metod som förfinats av Hegel och som Marx använde till att studera de materiella förhållandena och historien.
Hypoteser har självklart inget eget berättigande utan måste bevisa sin riktighet i förhållande till verkligheten. Vi behöver kunna visa på och studera exempel på det asiatiska produktionssättet för att vi ska kunna se att teorin verkligen stämmer. I detta sammanhang är studier av de asiatiska rikenas historia, av vad som faktiskt var, viktig. Men även om vi så som Perry Anderson kommer till slutsatsen att Marx etikett inte är relevant för att förstå de asiatiska väldenas historia vederlägger detta inte nödvändigtivs teorierna.
Ett genomgående problem för Marx och Engels som hänger samman med den bild vetenskapen då de levde och verkade hade på historien är att man inte greppade den stora tidsrymd som den mänskliga historien omfattar. De tenderar att se historiska utvecklingar som mindre utdragna än vi i dag vet att de var.
tisdag 20 maj 2008
måndag 19 maj 2008
Likheter och olikheter mellan asiatiska riken
Indien, Kina och de muslimska väldenas historia har gemensamma drag. De är civilisationer som förenat människor över stora arealer i kontrast till ett Europa som varit uppsplittrat av en mängd olika riken. Gemensamt är också dessa samhällssystems överlevnadsförmåga, hur grundläggande strukturer kunde bibehållas genom århundradena, medan samhälleliga kriser i Europa ledde till strukturella omvandlingar - slavsamhällets uppkomst och övergången till feodalism och vidare till kapitalism.
Detta var också i fokus för Marx analyser av det asiatiska produktionssättet. Asien undersöktes som en kontrast för att förstå Europa och förutsättningarna för kapitalismens utveckling.
Men som Perry Anderson visar är dessa asiatiska välden likväl inbördes mycket olika. Vi har de muslimska väldenas handelsekonomi, det Indiska kastsamhället och det Kinesiska godsägar- och byråkratsamhället. Anderson visar att Mandels hävdande av bevattningssystemets betydelse som grunden för ett asiatiska produktionssätt inte håller och då allra minst i fallet med de muslimska väldena.
Både Perry Anderson och Ernest Mandel förkastar utvidgningen av begreppet utifrån resonemanget kring de kollektiva bysamhällena - att man i stället ser det asiatiska produktionssättet som ett övergångsstadium från klasslöstsamhälle till klassamhälle.
Gör man detta passar varken Kina eller de muslimska väldena, enligt Perry Andersons genomgång, in under etiketten. Men hur är det med Indien? Det var främst det Indiska samhället som Marx studerade då han skrev om det asiatiska produktionssättet. Anderson menar att några jämlika självständiga byar inte fanns i Indien men han går inte närmare in på frågan.
Detta var också i fokus för Marx analyser av det asiatiska produktionssättet. Asien undersöktes som en kontrast för att förstå Europa och förutsättningarna för kapitalismens utveckling.
Men som Perry Anderson visar är dessa asiatiska välden likväl inbördes mycket olika. Vi har de muslimska väldenas handelsekonomi, det Indiska kastsamhället och det Kinesiska godsägar- och byråkratsamhället. Anderson visar att Mandels hävdande av bevattningssystemets betydelse som grunden för ett asiatiska produktionssätt inte håller och då allra minst i fallet med de muslimska väldena.
Både Perry Anderson och Ernest Mandel förkastar utvidgningen av begreppet utifrån resonemanget kring de kollektiva bysamhällena - att man i stället ser det asiatiska produktionssättet som ett övergångsstadium från klasslöstsamhälle till klassamhälle.
Gör man detta passar varken Kina eller de muslimska väldena, enligt Perry Andersons genomgång, in under etiketten. Men hur är det med Indien? Det var främst det Indiska samhället som Marx studerade då han skrev om det asiatiska produktionssättet. Anderson menar att några jämlika självständiga byar inte fanns i Indien men han går inte närmare in på frågan.
tisdag 13 maj 2008
Ernest Mandel om "det asiatiska produktionssättet"
Ernst Mandel tar upp begreppet det asiatiska produktionssättet i sin skrift Marx ekonomiska tänkande. Han fokuserar där på själva debatten om det asiatiska produktionssättet, hur begreppet fortlevt och använts efter Marx död. Till skillnad från Perry Anderson tar Mandel begreppet i försvar.
Begreppet som Marx vid upprepade gånger återkom till, togs inte med av Engels i sin uppräkning av historiska stadier i "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Det togs senare upp i modifierade form av Lenin. Detta har skapat en livlig debatt mellan marxister.
I och med Stalinismens seger i Ryssland gjordes historiematerialismen allt mer mekanisk och det asiatiska produktionssättet rensades bort. Mandel skriver att "begreppet fördömdes vid den beryktade ‘diskussionen i Leningrad’ 1931".
Men i Tyskland tog kommunisten Karl August Wittfogel upp och försvarade begreppet så att debatten fick nytt liv i Västeuropa efter andra världskriget.
Detta menar Mandel var en nyttig frigörelse från stalinisternas statiska historieschema. Men han är inte enbart positiv. Han beskriver hur olika tolkningar utkristalliserats kring hur begreppet ska förstås och användas. Mandel exemplifierar den ena riktningen med författarna Maurice Godelier, Jean Chesneaux, Jean Suret-Canale och Pierre Boiteau. De har velat bredda begreppet och förstå det som ett övergångsstadium mellan ett klasslöstsamhälle och ett klassamhälle. Något man kan förstå att marx menar i inledningen till Till kritiken av den politiska ekonomin då har räknar upp historiska stadier så som varande asiatiskt, slavhållar-, feodalt och kapitalistiskt samhälle. Mandel menar att man i och med detta återför marxismen till ett statiskt schema.
I stället tar Mandel ställning för att det asiatiska produktionssättet ska tolkas som något som uppstått i förhållande till geografiska och klimatologiska faktorer som krävt omfattande bevattningsanläggningar vilket i sin tur nödvändiggjort en stark centraliserad stat.
Mandel lyfter fram att i Indien, Kina och de muslimska väldena, till skillnad från andra civilisationer som vissa författare vill inlemma under etiketten, kunde den grundläggande formen bevaras fram till kolonisationen. Civilisationerna har inte varit statiska i det att de inte utvecklats men likväl har grundstrukturerna kunnat bestå.
Mandel citerar en Guy Dhuquois som skriver:
"även bortsett från privategendomens stora betydelse, som i förening med storgodsen lett till en begynnande feodalism, framstår statens ekonomiska dominans som godtycklig i förhållande till de tekniska behoven’. Därför var denna dominans inte heller varaktig utan ledde till en kontinuerlig ekonomisk tillbakagång och slutligen till rikets sammanbrott, utan att utmynna i den pånyttfödelse som var så karakteristisk för länder som Indien och Kina."
Mandel skriver vidare om godsägarnas ställning i Kina: "Det är bara det att denna feodalklass aldrig blev någon härskande klass. Dess framträngande uppfattades alltid som intrång i statens makt och böndernas rätt. Då intrånget gick för långt utlöste det regelbundet en ekonomisk och politisk kris, som i regel slutade med att den regerande dynastin störtades genom ett bondekrig, varefter en ny dynasti inträdde på scenen och återförde godsägarna till ordningen."
Vid definitionen av begreppet sätter Mandel alltså fokus på geografin, att det ska ses som en analys av specifika asiatiska välden. De av motsatt ståndpunkt vill i linje med Marx senare texter lägga vikt vid bygemenskaperna och därmed öppna upp för att tolka in förekomsten av produktionssättet över hela världen och i en mängd mycket varierande former. I linje med detta vill man se produktionssättet som ett led i en historisk process från klasslöst till klassamhälle. Här kommer vi in på diskussionen om det härskande skiktet inom det asiatiska produktionssättet ska betecknas som en klass eller inte.
Mandel skriver om Michael Mauke som hävdar "att inom det asiatiska produktionssättet de härskande skikten visserligen tillägnar sig den sociala överskottsprodukten och har ett avgörande inflytande över de producerande skiktens merarbete. Han tillfogar dock genast: ‘Så länge dessa två företeelser – trots allt missbruk och all parasitism – är omedelbart knutna till fullgörandet av funktioner för hela samhällets räkning (byråkrati, teokrati osv.) kan det för Marx väl redan vara fråga om regering, dominans, despoti, däremot ännu ej om ”klasser”"
Mandel exemplifierar även med Eric Hobsbawm som skriver att det asiatiska produktionssättet ännu inte representerar något klassamhälle utan på sin höjd ett klassamhälle "av primitiv typ".
Dessa ståndpunkter tar Mandel avstånd från. Han skriver: "På de medeltida feodalgodsen fyllde feodalherren eller klostrets abbot funktioner som ‘gagnade hela samhället’ på samma sätt som den skriftlärde i det gamla Egypten eller mandarinen i det klassiska Kina. De svarade för torrläggning av sumpmark eller såg till att diken grävdes om naturen så krävde, de skyddade egendom mot rövare osv. Allt detta hindrade dock inte att de tillägnade sig den sociala överskottsprodukten som vederlag för dessa ‘tjänster’ – även om förhistorien och historien visar att samma funktioner kan fyllas av bygemenskapen utan att ge upphov till ekonomiska privilegier.
I denna mening kan vi tala om uppkomsten av en härskande klass inom det asiatiska produktionssättet. Men på de härskande klassernas historiska skala ligger den förvisso närmast de primitiva funktioner som fylldes av ‘gemenskapens tjänare’ och längst bort från den nutida bourgeoisin."
Begreppet som Marx vid upprepade gånger återkom till, togs inte med av Engels i sin uppräkning av historiska stadier i "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Det togs senare upp i modifierade form av Lenin. Detta har skapat en livlig debatt mellan marxister.
I och med Stalinismens seger i Ryssland gjordes historiematerialismen allt mer mekanisk och det asiatiska produktionssättet rensades bort. Mandel skriver att "begreppet fördömdes vid den beryktade ‘diskussionen i Leningrad’ 1931".
Men i Tyskland tog kommunisten Karl August Wittfogel upp och försvarade begreppet så att debatten fick nytt liv i Västeuropa efter andra världskriget.
Detta menar Mandel var en nyttig frigörelse från stalinisternas statiska historieschema. Men han är inte enbart positiv. Han beskriver hur olika tolkningar utkristalliserats kring hur begreppet ska förstås och användas. Mandel exemplifierar den ena riktningen med författarna Maurice Godelier, Jean Chesneaux, Jean Suret-Canale och Pierre Boiteau. De har velat bredda begreppet och förstå det som ett övergångsstadium mellan ett klasslöstsamhälle och ett klassamhälle. Något man kan förstå att marx menar i inledningen till Till kritiken av den politiska ekonomin då har räknar upp historiska stadier så som varande asiatiskt, slavhållar-, feodalt och kapitalistiskt samhälle. Mandel menar att man i och med detta återför marxismen till ett statiskt schema.
I stället tar Mandel ställning för att det asiatiska produktionssättet ska tolkas som något som uppstått i förhållande till geografiska och klimatologiska faktorer som krävt omfattande bevattningsanläggningar vilket i sin tur nödvändiggjort en stark centraliserad stat.
Mandel lyfter fram att i Indien, Kina och de muslimska väldena, till skillnad från andra civilisationer som vissa författare vill inlemma under etiketten, kunde den grundläggande formen bevaras fram till kolonisationen. Civilisationerna har inte varit statiska i det att de inte utvecklats men likväl har grundstrukturerna kunnat bestå.
Mandel citerar en Guy Dhuquois som skriver:
"även bortsett från privategendomens stora betydelse, som i förening med storgodsen lett till en begynnande feodalism, framstår statens ekonomiska dominans som godtycklig i förhållande till de tekniska behoven’. Därför var denna dominans inte heller varaktig utan ledde till en kontinuerlig ekonomisk tillbakagång och slutligen till rikets sammanbrott, utan att utmynna i den pånyttfödelse som var så karakteristisk för länder som Indien och Kina."
Mandel skriver vidare om godsägarnas ställning i Kina: "Det är bara det att denna feodalklass aldrig blev någon härskande klass. Dess framträngande uppfattades alltid som intrång i statens makt och böndernas rätt. Då intrånget gick för långt utlöste det regelbundet en ekonomisk och politisk kris, som i regel slutade med att den regerande dynastin störtades genom ett bondekrig, varefter en ny dynasti inträdde på scenen och återförde godsägarna till ordningen."
Vid definitionen av begreppet sätter Mandel alltså fokus på geografin, att det ska ses som en analys av specifika asiatiska välden. De av motsatt ståndpunkt vill i linje med Marx senare texter lägga vikt vid bygemenskaperna och därmed öppna upp för att tolka in förekomsten av produktionssättet över hela världen och i en mängd mycket varierande former. I linje med detta vill man se produktionssättet som ett led i en historisk process från klasslöst till klassamhälle. Här kommer vi in på diskussionen om det härskande skiktet inom det asiatiska produktionssättet ska betecknas som en klass eller inte.
Mandel skriver om Michael Mauke som hävdar "att inom det asiatiska produktionssättet de härskande skikten visserligen tillägnar sig den sociala överskottsprodukten och har ett avgörande inflytande över de producerande skiktens merarbete. Han tillfogar dock genast: ‘Så länge dessa två företeelser – trots allt missbruk och all parasitism – är omedelbart knutna till fullgörandet av funktioner för hela samhällets räkning (byråkrati, teokrati osv.) kan det för Marx väl redan vara fråga om regering, dominans, despoti, däremot ännu ej om ”klasser”"
Mandel exemplifierar även med Eric Hobsbawm som skriver att det asiatiska produktionssättet ännu inte representerar något klassamhälle utan på sin höjd ett klassamhälle "av primitiv typ".
Dessa ståndpunkter tar Mandel avstånd från. Han skriver: "På de medeltida feodalgodsen fyllde feodalherren eller klostrets abbot funktioner som ‘gagnade hela samhället’ på samma sätt som den skriftlärde i det gamla Egypten eller mandarinen i det klassiska Kina. De svarade för torrläggning av sumpmark eller såg till att diken grävdes om naturen så krävde, de skyddade egendom mot rövare osv. Allt detta hindrade dock inte att de tillägnade sig den sociala överskottsprodukten som vederlag för dessa ‘tjänster’ – även om förhistorien och historien visar att samma funktioner kan fyllas av bygemenskapen utan att ge upphov till ekonomiska privilegier.
I denna mening kan vi tala om uppkomsten av en härskande klass inom det asiatiska produktionssättet. Men på de härskande klassernas historiska skala ligger den förvisso närmast de primitiva funktioner som fylldes av ‘gemenskapens tjänare’ och längst bort från den nutida bourgeoisin."
lördag 10 maj 2008
Perry Anderson om "det asiatiska produktionssättet"
Som en separat del i boken "Den absoluta statens utveckling" skriver marxisten Perry Anderson om Marx hänvisningar till ett asiatiskt produktionssätt. Han ställer sig i grunden kritisk till detta begrepp. Andersson menar att Marx och Engels i stort tog över idéerna från en gammal europeisk tradition vad gäller synsättet på Asien. En utgångspunkt där man sammanför olika samhällen under en etikett och där man bygger sina analyser med Europa som mall och Asien som det annorlunda. Ofta återkommande i dessa analyser har varit beskrivningar av asiatiska samhällen som stagnerade, oföränderliga och fullständigt dominerade av despoter. Utöver detta hade Marx och Engels de minst sagt bristfälliga rapporterna från europeiska kolonisatörerna som faktaunderlag.
Perry Anderson menar att Marx i sina analyser svajar mellan olika ståndpunkter vad gäller grundläggande förståelse av det asiatiska produktionssättet. I de första hänvisningarna betonas hur dessa ekonomier är beroende av omfattande bevattningsanläggningar vilket förutsätter en centraliserad stat och en avsaknad av privat ägande. Senare kommer han att i stället lyfta fram ett kommunalt oberoende och ägande som avgörande. Ett lokalt ägande som döljs under det statliga. Byarna producerar för egna behov där jordbruk och hantverk är förenat och med litet behov av utbyte i det övriga samhället. Detta är basen för enheternas autonomi. Marx talar också om bygemenskaperna som förhållandevis jämlik.
Anderson skriver: "Ingen helt sammanhängande eller systematisk redogörelse för det "asiatiska produktionssättet" kan på grund av det ovan antydda svängningarna utvinnas ur deras skrifter. Men bortsett från detta innefattade Marx utkast till vad han ansåg som urtyper för den asiatiska samhällsformationen följande beståndsdelar: frånvaron av privat jordegendom, närvaron av omfattande bevatttningsanläggningar inom jordbruket, existensen av självtillräckliga bygemensakaper som förenade hantvek med odling och kommunalt jordägande, stagnerade, passiva rentier- eller byråkratistäder samt en dominerande despotisk statsapparat som slår under sig det mesta av överskottet, och som inte bara fungerar som den härskande klassens ventrala förtrycksapparat, utan även som den ekonomiska utsugningens viktigaste verktyg. Mellan de självproducerande byarna "där nere" och de hypertrofierade staten "där ovan" fanns inga mellanliggande krafter. Statens inflytande på mosaiken av byar under den var rent yttre och tributkrävande, och dess konsolidering eller förströelse lämnade båda landsbygdssamhället oberörda. Österlandets politiska historia var sålunda i grunden kretsformad; den innehöll ingen dynamisk eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens sekellånga tröghet eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens tröghet och orörligehet sedan det väl uppnått sin speciella kulturnivå."
Perry Anderson menar att betoningen av by-samhällena är oförenlig med idéerna om österländs despotisk centralisering. "Existensen av en kraftfull, centraliserad stat förutsätter nämligen enligt den historiska materialismens mest elementära grundsatser, en utvecklad klasskicktning medan den förhärskande kommunal byegendom faktiskt implicerar en förklassig eller en klasslös samhällsstruktur. Hur skulle detta egentligen gå ihop? På samma sätt var Marx och Engels ursprungliga framhävande av betydelsen hos den despotiska statens offentliga bevattningsarbeten helt oförenlig med deras senare betonande av bygemenskapernas självtillräcklighet."
Perry Anderson går sedan vidare med att kortfattat beskriva de muslimska väldenas och Kinas historia och konkretiserar på så vis problemen med Marx och Engels analyser. Han konkluderar denna jämförelse med att "de kinesiska och islamska civilisationerna med deras olika naturgivna miljöer, som under nya tidens början tillsammans täckte större delen av den asiatiska landmassan, utgjorde sålunda två klart skiljaktiga stats- och samhällsmorfologier. De står i kontrast till varandra på praktiskt taget varje område."
De muslimska väldena
Vad gäller de muslimska väldena grundades de av nomadstammar. Genom sin mobilitet och utvecklade stridskonst kunde de lägga under sig stora områden samtidigt som mobiliteten också gjorde dem till utmärkta förmedlare av varor. Ekonomin kretsade kring handel, man var en förmedlande länk mellan Asien och Europa. Jorden ägdes av härskaren eller staten, men i praktiken lämnades jordbruket åt privata brukare. Någon utvecklad kontroll var inte möjlig och jordbruket var heller inget som väldena lade någon vikt vid.
Den centraliserade makten gjorde att det privata ägandet inte fick några skarpa konturer så väl på landet som i städerna och alla var utsatta för härskaren nyckfulla inskränkningar av rörelsefriheten.
De klanband som den ekonomiska utvecklingen bröt ersattes av den religiösa gemenskapen i Islam. Staten dominerades också av den militära apparaten som bars upp av ett elitgarde som i avsaknad av en adel utgjordes av slavar.
Kina
I kontrast till de muslimska väldena var jordbruket i fokus för den Kinesiska ekonomin. Tidigt utvecklade den kinesiska civilisationen betydande bevattningssystem. "De första viktigare konturkanalerna för att avleda vatten från floderna och bevattna fälten byggdes under Ch´instaten på 200-talet f.kr. I Gulaflodens lägre liggande båcken åt nordöst anlade den efterföljande Hanstaten undan för undan en imponerande rad av kanaler, dammar och reservoarer med det kombinerade syftet att bringa översvämningar under kontroll och på ett reglerat sätt tillhandahålla vatten för odling"... "Både Ch´in- och Hanstaterna anlade också imponerande transportkanaler för att snabbt kunna frakta spannmålsskatterna till sina magasin."
Vidare skriver Anderson om T´angdynastin 300-600 e.kr: "Staten var juridisktsätt den enda jordägaren enligt regeln "Varje fläck under himlen är kejsarens mark. Odlingen av jorden baserades på ett "lika lott-system" chün-t´ien, som från början ärfts från det nordliga Weiriket och som administrativt genomtvingades i en utsträckning som har förvånat senare historiker."... "Det primära syftet med systemet var att utbreda odlingen och förhindra att aristokratiska jordägare byggde upp stora privata gods. Statens egna tjänstemän tilldelades ordentliga offentliga jordstycken för sitt eget underhåll."
Denna stat kontrollerades ursprungligen av en militär ärftlig beriden adel. Men under epoken skapades ett examensväsen som stärkte de statliga ämbetsmännens makt. "Statsapparatens militära gren skulle senare visserligen ge upphov till en lång rad av tronkrävande generaler, men skulle aldrig mer bli funktionellt dominerande inom det kinesiska kejsardömet."
Epoken gick i graven under en rad nomadinvationer. "Den tillspetsade krisen vid 700-talets mitt bröt fullständigt sönder registren över jordlotterna och gjorde i praktiken slut på chü-t´ien-ordningen på landsbyggden. Inom fem år efter An-Lushans uppror hade antalet registrerade hushåll minskat med 80 procent. Nu uppstod stora privata gods, chang-yuan som ägdes av lägre adelsmän, byråkrater och officerare. Det var inte frågan om sammanhängande latifundier utan om sammanförda lottersom brukades av bondearrendatorer, anställd arbetskraft och tillfälligtvis även slavar, övervakade av gårdsfogdar. Arrendena uppgick för arrendatorerna på dessa gods vanligen till hälften av produktionen, en utsugningsgrad som var betydligt högre än den som staten tillämpade på chün-t´ien-lotterna."
Utvecklingen av det privat ägande och godsystemet fortsatte att utvecklas. Samtidigt förblev småjordbruken viktiga. Under Sungepoken (900-talet - 1200-talet) beräknas att kanske så mycket som 60 procent av den totala landsbygdsbefolkningen var självständiga småjordbrukare utanför godsen. Anderson skriver: "Det statliga ägandet av all jord bibehölls nominellt i Sungtidens rättsteori, men var nu i praktiken en död bokstav. Från och med nu och fram till slutet skulle privat jordegendom, om än underkastat vissa viktiga inskränkningar, komma att utmärka det kinesiska kejserliga samhället."
Perry Anderson menar att tvärt emot Marx antagande så ledde det privata ägandet till en utveckling av bevattningsanläggningarna.
"Det skedde under Sungepoken en påtaglig uppgång i bevattningsanläggningarnas allmänna omfattning med en tredubbling i förhållande till föregående dynastier. Sunggodsägarnas investeringar i stora uppodlingsprojekt var mer omfattande än de offentliga anläggningarna. Den privata jordegendomens uppkomst sammanföll med en förhärskande ställning för den konstbevattnade risodlingen inom den kinesiska jordbruksekonomin i dess helhet; båda tillhörde Sungepokens nya företeelser. De stora flertalet bevattningsanläggningar var i fortsättningen lokala i sin karaktär och krävde föga eller intet av statsingripande".
I Kina utvecklades tidigt vetenskap och teknik på ett sätt som vida översteg utvecklingen i någon annan del av världen. På 200-talet tillverkades stål. Silke och papper var andra mycket tidiga uppfinningar. "Det är möjligt att den kinesiska järnproduktionen på 1000-talet var ungefär lika stor som den sammanslagda europeiska vid 1700-talets ingång. Det vare denna järnframställnings snabba tillväxt som möjliggjorde mångfaldigandet av de jordbruksredskap som spreds över landsbygden och den utökade vapenindustrin. Samma period bevittnade en förvånande ansamling av nya uppfinningar. Eldvapen utvecklades för krigsbruk, rörliga typer framställdes för boktryck, magnetiska kompasser användes som navigationsinstrument och mekaniska ur konstruerades."
Trotts den enorma utvecklingen i Kina blev man i och med kapitalismens genombrott i Europa lämnad på efterkälken. Anderson skriver "Produktivkrafternas tillväxt tycks nämligen i det kejserliga Kina ha antagit en märkvärdig spiralform efter Sungtidens stora socioekonomiska omvälvningar på 900-1200-talen. De upprepade sin utveckling på allt högre nivåer utan att någonsin anta en helt ny gestalt, tills denna återkommande dynamik bröts och övermannades av krafter som stod utanför den traditionella samhällsfromationen."
Jordbruket kunde inte vidareutvecklas och teknikens utveckling kunde inte förverkliga sin potential. Anderson skriver att detta berodde dels på ägandebegreppets otydlighet och de statliga inskränkningarna. Vidare på examenssystemet som erbjöd det övre skiktet en karriärsväg som inte innebar utveckling av de produktionsmedel de besatt. Detta sammanband staten, godsägare, köpmän och bankirer och förhindrade framväxten av klart definierade klassidentiteter.
Perry Anderson avslutar sin text med en uppmaning om att låta begreppet "det asiatiska produktionssättet" få den begravning det förtjänar.
Perry Anderson menar att Marx i sina analyser svajar mellan olika ståndpunkter vad gäller grundläggande förståelse av det asiatiska produktionssättet. I de första hänvisningarna betonas hur dessa ekonomier är beroende av omfattande bevattningsanläggningar vilket förutsätter en centraliserad stat och en avsaknad av privat ägande. Senare kommer han att i stället lyfta fram ett kommunalt oberoende och ägande som avgörande. Ett lokalt ägande som döljs under det statliga. Byarna producerar för egna behov där jordbruk och hantverk är förenat och med litet behov av utbyte i det övriga samhället. Detta är basen för enheternas autonomi. Marx talar också om bygemenskaperna som förhållandevis jämlik.
Anderson skriver: "Ingen helt sammanhängande eller systematisk redogörelse för det "asiatiska produktionssättet" kan på grund av det ovan antydda svängningarna utvinnas ur deras skrifter. Men bortsett från detta innefattade Marx utkast till vad han ansåg som urtyper för den asiatiska samhällsformationen följande beståndsdelar: frånvaron av privat jordegendom, närvaron av omfattande bevatttningsanläggningar inom jordbruket, existensen av självtillräckliga bygemensakaper som förenade hantvek med odling och kommunalt jordägande, stagnerade, passiva rentier- eller byråkratistäder samt en dominerande despotisk statsapparat som slår under sig det mesta av överskottet, och som inte bara fungerar som den härskande klassens ventrala förtrycksapparat, utan även som den ekonomiska utsugningens viktigaste verktyg. Mellan de självproducerande byarna "där nere" och de hypertrofierade staten "där ovan" fanns inga mellanliggande krafter. Statens inflytande på mosaiken av byar under den var rent yttre och tributkrävande, och dess konsolidering eller förströelse lämnade båda landsbygdssamhället oberörda. Österlandets politiska historia var sålunda i grunden kretsformad; den innehöll ingen dynamisk eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens sekellånga tröghet eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens tröghet och orörligehet sedan det väl uppnått sin speciella kulturnivå."
Perry Anderson menar att betoningen av by-samhällena är oförenlig med idéerna om österländs despotisk centralisering. "Existensen av en kraftfull, centraliserad stat förutsätter nämligen enligt den historiska materialismens mest elementära grundsatser, en utvecklad klasskicktning medan den förhärskande kommunal byegendom faktiskt implicerar en förklassig eller en klasslös samhällsstruktur. Hur skulle detta egentligen gå ihop? På samma sätt var Marx och Engels ursprungliga framhävande av betydelsen hos den despotiska statens offentliga bevattningsarbeten helt oförenlig med deras senare betonande av bygemenskapernas självtillräcklighet."
Perry Anderson går sedan vidare med att kortfattat beskriva de muslimska väldenas och Kinas historia och konkretiserar på så vis problemen med Marx och Engels analyser. Han konkluderar denna jämförelse med att "de kinesiska och islamska civilisationerna med deras olika naturgivna miljöer, som under nya tidens början tillsammans täckte större delen av den asiatiska landmassan, utgjorde sålunda två klart skiljaktiga stats- och samhällsmorfologier. De står i kontrast till varandra på praktiskt taget varje område."
De muslimska väldena
Vad gäller de muslimska väldena grundades de av nomadstammar. Genom sin mobilitet och utvecklade stridskonst kunde de lägga under sig stora områden samtidigt som mobiliteten också gjorde dem till utmärkta förmedlare av varor. Ekonomin kretsade kring handel, man var en förmedlande länk mellan Asien och Europa. Jorden ägdes av härskaren eller staten, men i praktiken lämnades jordbruket åt privata brukare. Någon utvecklad kontroll var inte möjlig och jordbruket var heller inget som väldena lade någon vikt vid.
Den centraliserade makten gjorde att det privata ägandet inte fick några skarpa konturer så väl på landet som i städerna och alla var utsatta för härskaren nyckfulla inskränkningar av rörelsefriheten.
De klanband som den ekonomiska utvecklingen bröt ersattes av den religiösa gemenskapen i Islam. Staten dominerades också av den militära apparaten som bars upp av ett elitgarde som i avsaknad av en adel utgjordes av slavar.
Kina
I kontrast till de muslimska väldena var jordbruket i fokus för den Kinesiska ekonomin. Tidigt utvecklade den kinesiska civilisationen betydande bevattningssystem. "De första viktigare konturkanalerna för att avleda vatten från floderna och bevattna fälten byggdes under Ch´instaten på 200-talet f.kr. I Gulaflodens lägre liggande båcken åt nordöst anlade den efterföljande Hanstaten undan för undan en imponerande rad av kanaler, dammar och reservoarer med det kombinerade syftet att bringa översvämningar under kontroll och på ett reglerat sätt tillhandahålla vatten för odling"... "Både Ch´in- och Hanstaterna anlade också imponerande transportkanaler för att snabbt kunna frakta spannmålsskatterna till sina magasin."
Vidare skriver Anderson om T´angdynastin 300-600 e.kr: "Staten var juridisktsätt den enda jordägaren enligt regeln "Varje fläck under himlen är kejsarens mark. Odlingen av jorden baserades på ett "lika lott-system" chün-t´ien, som från början ärfts från det nordliga Weiriket och som administrativt genomtvingades i en utsträckning som har förvånat senare historiker."... "Det primära syftet med systemet var att utbreda odlingen och förhindra att aristokratiska jordägare byggde upp stora privata gods. Statens egna tjänstemän tilldelades ordentliga offentliga jordstycken för sitt eget underhåll."
Denna stat kontrollerades ursprungligen av en militär ärftlig beriden adel. Men under epoken skapades ett examensväsen som stärkte de statliga ämbetsmännens makt. "Statsapparatens militära gren skulle senare visserligen ge upphov till en lång rad av tronkrävande generaler, men skulle aldrig mer bli funktionellt dominerande inom det kinesiska kejsardömet."
Epoken gick i graven under en rad nomadinvationer. "Den tillspetsade krisen vid 700-talets mitt bröt fullständigt sönder registren över jordlotterna och gjorde i praktiken slut på chü-t´ien-ordningen på landsbyggden. Inom fem år efter An-Lushans uppror hade antalet registrerade hushåll minskat med 80 procent. Nu uppstod stora privata gods, chang-yuan som ägdes av lägre adelsmän, byråkrater och officerare. Det var inte frågan om sammanhängande latifundier utan om sammanförda lottersom brukades av bondearrendatorer, anställd arbetskraft och tillfälligtvis även slavar, övervakade av gårdsfogdar. Arrendena uppgick för arrendatorerna på dessa gods vanligen till hälften av produktionen, en utsugningsgrad som var betydligt högre än den som staten tillämpade på chün-t´ien-lotterna."
Utvecklingen av det privat ägande och godsystemet fortsatte att utvecklas. Samtidigt förblev småjordbruken viktiga. Under Sungepoken (900-talet - 1200-talet) beräknas att kanske så mycket som 60 procent av den totala landsbygdsbefolkningen var självständiga småjordbrukare utanför godsen. Anderson skriver: "Det statliga ägandet av all jord bibehölls nominellt i Sungtidens rättsteori, men var nu i praktiken en död bokstav. Från och med nu och fram till slutet skulle privat jordegendom, om än underkastat vissa viktiga inskränkningar, komma att utmärka det kinesiska kejserliga samhället."
Perry Anderson menar att tvärt emot Marx antagande så ledde det privata ägandet till en utveckling av bevattningsanläggningarna.
"Det skedde under Sungepoken en påtaglig uppgång i bevattningsanläggningarnas allmänna omfattning med en tredubbling i förhållande till föregående dynastier. Sunggodsägarnas investeringar i stora uppodlingsprojekt var mer omfattande än de offentliga anläggningarna. Den privata jordegendomens uppkomst sammanföll med en förhärskande ställning för den konstbevattnade risodlingen inom den kinesiska jordbruksekonomin i dess helhet; båda tillhörde Sungepokens nya företeelser. De stora flertalet bevattningsanläggningar var i fortsättningen lokala i sin karaktär och krävde föga eller intet av statsingripande".
I Kina utvecklades tidigt vetenskap och teknik på ett sätt som vida översteg utvecklingen i någon annan del av världen. På 200-talet tillverkades stål. Silke och papper var andra mycket tidiga uppfinningar. "Det är möjligt att den kinesiska järnproduktionen på 1000-talet var ungefär lika stor som den sammanslagda europeiska vid 1700-talets ingång. Det vare denna järnframställnings snabba tillväxt som möjliggjorde mångfaldigandet av de jordbruksredskap som spreds över landsbygden och den utökade vapenindustrin. Samma period bevittnade en förvånande ansamling av nya uppfinningar. Eldvapen utvecklades för krigsbruk, rörliga typer framställdes för boktryck, magnetiska kompasser användes som navigationsinstrument och mekaniska ur konstruerades."
Trotts den enorma utvecklingen i Kina blev man i och med kapitalismens genombrott i Europa lämnad på efterkälken. Anderson skriver "Produktivkrafternas tillväxt tycks nämligen i det kejserliga Kina ha antagit en märkvärdig spiralform efter Sungtidens stora socioekonomiska omvälvningar på 900-1200-talen. De upprepade sin utveckling på allt högre nivåer utan att någonsin anta en helt ny gestalt, tills denna återkommande dynamik bröts och övermannades av krafter som stod utanför den traditionella samhällsfromationen."
Jordbruket kunde inte vidareutvecklas och teknikens utveckling kunde inte förverkliga sin potential. Anderson skriver att detta berodde dels på ägandebegreppets otydlighet och de statliga inskränkningarna. Vidare på examenssystemet som erbjöd det övre skiktet en karriärsväg som inte innebar utveckling av de produktionsmedel de besatt. Detta sammanband staten, godsägare, köpmän och bankirer och förhindrade framväxten av klart definierade klassidentiteter.
Perry Anderson avslutar sin text med en uppmaning om att låta begreppet "det asiatiska produktionssättet" få den begravning det förtjänar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
