Arvet från harappakulturen

Runt 2600 f Kr tog utvecklingen hos jordbrukarsamhällena runt Indusfloden i nuvarande Pakistan ett kliv fram i och med att städer tog form. Denna urbana kultur har fått beteckningen Harappacivilisationen. En mycket vidsträckt kultur med Harappa och Mohenjo-daro som de största städerna.

Utgrävningar visar på en mycket avancerad kultur vad gäller hantverk, konst, byggande och handel. Statsplaneringen följer ett ungefärligt rutmönster och man byggde i tegel. Avloppens avrinning vid gatorna var sammanlänkade med avloppen i husen. De flesta hus hade egen brunn, bad och avlopp.

Uppbyggandet och underhåll av ständerna måste ha krävt ett mycket stort mått av planering och kollektivt arbete. Arkitektoniska kunskaper för byggandet måste ha innefattat kunskaper om lantmäteri och geometri. Utvecklandet av en kalender krävdes för det mer utvecklade jordbruket vilket i sin tur krävde kunskaper om astrologi.

Det finns inga tecken på social ojämlikhet så som man kan konstatera i städer från senare datum. Ingen anhopning av lyx, inga stora byggnader, tempel, palats eller pampiga gravmonument. De gravgods som hittats är mestadels enkla lerkärl. Det finns också en tydlig avsaknad av vapen.

Harrappakuturen visar på en mer utvecklad fortsättning på de kollektiva och jämlika liv människor levde innan uppkomsten av kaster och klasser. De kvinnofigurer som hittats vid utgrävningarna länkar till den gudinnekult som var förhärskande i de matrilinjära (släktskap räknades utifrån modern) samhällen. Man har hittat föremål som kan tolkas som symboler för de manliga respektive kvinnliga könsorganen. Detta är återkommande symboler, linga och yogi, i Indisk religion likväl som på andra platser och hör samman med fruktbarhetsrit.

Där till har man hittat sigill som avbildar personer som ser ut att meditera. Dessutom några trasiga statyer som avbildar personer med kroppen i uppsträckt ställning, med ögonen halvslutna och blicken fokuserad i riktning mot nästippen, vilket man också lätt kan tolka som meditation.

Genom att belysa arkeologiska fynd utifrån senare material och texter kan vi försöka förstå vad föremålen hade för betydelse för människorna där och då.

Indo-europeerna

Runt 1800 f Kr. finns tecken på en nedgång för Harappacivilisationen, hundra år senare hade de flesta städer övergivits. Kulturen kom nu i stället att domineras av invandrande boskapsskötande nomader med ett annat språk och en annan kultur.

Det är osäkert varför Harappacivilisationen gick under. En teori som förs fram är klimatförändring. Runt 1800 f Kr. blev klimatet kallare och torrare vilket försvagade monsunerna. En stor flod, Hakra, efter vilken många av ständerna är belägna torkade ut någon gång mellan 2500 f Kr. och 2000 f Kr. Förutom klimatförändring kan människors påverkan på miljön så som avskogning och överutnyttjande av jorden ha orsakat problem och kan ha bidragit till flodens uttorkande. Där till har vi faktorn med den invandrande folken.

Nomadernas samhälle var uppsplittrat mellan olika klaner. De boskapsjordar man försörjde sig på kunde bara försörja ett begränsat antal personer vilket ledde till denna uppsplittring. Medan jorden som det viktigaste produktionsmedlet var kollektiv egendom i de jordbrukande samhällena var boskapsjordarna som det viktigaste produktionsmedlet för nomaderna en familjeegendom. Nomadsamhällena var tillskillnad från jordbrukarsamhällena patriarkala.

Jordbrukets effektivisering gjorde att jorden kunde föda fler, men motsvarande utveckling var inte möjlig bland nomaderna. När de blev fler krävde boskapens behov av betesmark, utvandring. Detta lede till konflikter med jordbrukarsamhällena. Med hästens hjälp, ett djur som inte är inhemsk i Indien, kunde nomadfolken dryga ut matransonen genom snabba plundringsräder mot jordbrukarsamhällena.

I tidiga texter så som Rigveda (från nuvarande Punjab) och Aryan (från nuvarande Iran) nedtecknar indo-europeiska myter. De beskriver sig själva under namnet airiia och arya som boskapsskötande folk som flyttat från en fjärran hemtrakt. Geografiska namn omnämns längst resvägen. Man kan också konstatera att de var obekanta med Indisk fauna och flora. Ris som odlades i området finns inte beskrivet i de tidiga texterna. Noshörningar och tigrar som är flitigt avbildade på sigill från harappakulturen var man inte bekant med.

Utifrån lingvistiska och filologiska fakta kan man härleda ursprunget till Rigveda till området kring Indusfloden 1700 till 1100 f Kr. Den beskriver stridigheter mot en fiende som betecknas med namnet dasa. De beskrivs som folk med andra seder, ritualer och med ett annat språk. Deras välstånd är både en källa till avund och fientlighet.

Kor stals inte bara från dasas utan också från andra klaner i den egna folkgruppen. Ordet gavishthi som bokstavligen betyder “att leta efter kor” kom att betyda “att slåss”. I Rigveda beskrivs många konflikter mellan klaner om boskap och om mark - i vissa fall slog sig klanerna samman i federationer.

Föreställningsvärlden i Rigveda domineras av manliga gudar och då främst Indra. Det beskrivs hur Indra slaktar Sisnadevavas vilka inte följde de “rätta” ritualerna tillhörande en fruktbarhetskult. Indra krossar och våldtar gudinnan Usas och i Kausitaki Upanisad säger han att han har kastat yatis till vargarna. Ordet Yatis kan tolkas som en utövare av yoga. Att Indra slaktar yatis är något som återkommer vid många tillfällen i vedisklitteratur.

I Rigveda beskrivs hur de - airiia - och guden Indra intar stora stenfort. Detta har tolkats som hänvisningar till harappacivilisationens tegelbeklädda städer. Men man har inte hittat några arkeologiska bevis för en regelrätt invasion. Oavsett hur dramatiskt nederlaget för den inhemska kulturen beskrivs i Rigveda var det en process som spänner över flera hundra år och som har flera samverkande orsaker.

Man kan föreställa sig hur problem med torka försvagade samhället och gjorde det svårare att försvara sig samfällt mot angripande nomader. Indo-europerna flyttade in successivt i smågrupper de var lättrörliga och var överlägsna vad gäller vapen och stridsteknik. De kunde inte i ett svep ta över området men de ställde till stora problem genom plundringar och genom att skära av handelsvägar. Den arbetsdelning som urbanisering bygger på förutsätter ett överskott från jordbruk och välfungerande handelsutbyte. När detta inte fungerar tvingas människor överge städerna och då bryter de ekonomiska och sociala strukturerna samman.

Med tanke på de imponerande städerna och kulturen med allt det säger om förmåga till kollektiv organisation och vetenskap borde civilisationen ha kunnat anpassa sig efter en ned gång för att sedan återuppstå. Men i vakuumet efter de sociala strukturer som brutit samman kunde indo-europeerna ta platts. Som Rigveda beskriver gjordes detta med våld men nomaderna hade också en del att erbjuda den jordbrukande befolkningen. Med sin lättrörlighet och sina kontaktvägar till omkringliggande områden kunde nomadklanerna spela rollen som förmedlare av varor. Jordbrukarnas spannmål byttes mot nomadernas kött och när odlingsarealerna var skördade kunde nomadjordarna beta och på samma gång som djuren fick mat blev marken gödslad. I striderna mellan olika nomadklaner blev de bofast också beroende av någon klans skydd.

Kastsamhället

Med tiden blev de två parallella nomad- och jordbrukssamhällena sammansmälta i och med att indo-europeerna blev bofasta. Nomadernas familjeägandeskap av boskap överfördes till att bli ett ägande av jordbrukarsamhällen. På så vis infördes ett nytt samhällssystem. Språken från Harappakuturen försvann tillförmån för det indo-europeiska språket och den matrilinjärakulturen ersattes av en patriarkal.

Samtidigt innebar nomadernas anpassning till jordbruksekonomin ett övergivande av deras tidigare samhällsordning. De blev mer beroende av jordbrukarna som utgjorde folkmajoriteten - deras kunskaper och arbete. Medan Rigveda beskriver hur man tar från dasas finns det också exempel på dasas som vinns över.

Föreställningar som i Rigveda är främmande eller direkt fientliga blir accepterade i senare vedaskrifter. Så är fallet med fruktbarhetsriten och en mängd gudinnor. Detta representerar en religiös underström som förblev dominerande hos folkmajoriteten. En självständig ström vid sidan av veda som i senare tider fått namnet tantra.

Styrkan hos dessa förställningar speglar majoritetens makt att kunna göra motstånd mot de härskande skikten. Även om samhället skiktats kraftigt var ekonomin inte i grunden förändrad. I bygemenskapen behöll bönderna kollektivt ett mått av makt över produktionen. Detta tillskillnad från de platser där regelrätta klassamhällen så som feodalism och slavsamhällen inrättades.

För att ändå kunna försvara sin ställning inrättade det härskande skicket mycket strikta sociala regler - kastsamhället. Det innebar att giftermål och yrke reglerades utifrån kasttillhörighet och med en lägsta kast av orörbara. Slaveri förekom också men utgjorde inte basen för ekonomin. Dessutom förde man ett ideologiskt krig mot folkliga föreställningar i viken man tog till sig idéer för att förvrida dem.

Skiktningen av samhället innebar att en grundläggande konflikt uppstod i samhället mellan vad som är av samhällelig, ekonomisk nytta och vad som är av nytta för det härskande skiktet. Medan idéernas utveckling är nödvändig för samhällets utveckling är de samtidigt ett hot mot det härskande skiktet.

Från att idéerna var kopplade till det praktiska, till resultat och arbetet både i de tidigare jordbrukarsamhällena och i nomadsamhällena kopplade eliten i och med kastsamhället dem fria från materiella bojor. Prästerna, bramanernas, texter blev till för dem allena, riterna komplicerade och förbehållna eliten och idéerna kom från gudarna och skulle inte ifrågasättas.

I den tidigare religionen i området försökte människor kollektivt hitta lösningar på konkreta problem. Det avgörande för samhället var jordbruket och dess avkastning - därav en fruktbarhetskult. Att man dyrkade gudinnor speglar kvinnors starka ställning, men också att man kopplade samman kvinnors förmåga att föda barn med grödans förmåga att gro. En grundläggande tanke inom tantrismen är att genom att förstå den mänskliga kroppen kan vi också förstå världen och universum, att aspekter i det lilla har sin motsvarighet i det stora.

På samma sätt som man såg förutsättningen för fruktbarhet i mötet mellan en man och kvinna såg man jorden som ett utryck för kvinnan och plogen för mannen. På så vis byggdes en verklighetsuppfattning som byggde på samverkan mellan de två principerna yoni och linga. En motsvarighet till taoismens yin och yang.

De kollektiva fruktbarhetsriterna var en del i det övriga kollektiva arbete inom jordbruket. Även om de inte hade någon påverkan på grödorna hade de en psykologisk och samordnade roll för jordbrukarna själva vilket indirekt påverkar avkastningen. Riterna var inte ett underkastande för högre makter utan var i sig verkningsfulla. Vilket alltså innebär en verklighetsuppfattning där det var människornas egna handlingar och inte gudarnas godtycke som var avgörande.

Vidare såg man sambandet mellan födelse och död, grödans liv, nedvissnade och återfödelse. Här kan man se ett ursprung till föreställningen om reinkarnation. Men man trodde inte på att själen var fristående från kroppen, den var en förutsättning för medvetandet.

Utifrån en materialistisk utgångspunkt utvecklades människor imponerande kunskaperna inom områden så som medicin, anatomi, kemi och filosofi. Men deras praktiska kunskaper och yrkesutövning tilldelades låg status av bramanerna. Empiriskt kunnande bekämpades tillförmån för idéer om absolut upphöjd kunskap. Dessa idéer angreps i sin tur från oppositionella strömningar så som Buddhismen, Jainismen och Tantrismen.

Källor: The Penguin Histori of Erly India, Romila Thapar
History of Tantric religion N. N. Bhattacharyya

Buddhismen och staten

Runt tiden för Buddhismens uppkomst i Indien, 500 talet före kristus, stod två samhällssytem mot varandra. De mer jämlika gana-sangas mot mer hirarkiska kungadömen. Så här står det i The Penguin Histori of Erly India av Romila Thapar sid 149:

"Gana-sangas var mindre kritiska mot individuella och oppositionella idéer än vad fallet var i konungadömena, och var mer öppna för att tolerera o-ortodoxa åsikter. Det var från Gana-sangas som de två ledare för vad som kom att bli de viktigaste heterodoxa (avvikande från den “rätta läran”) grupperna kom: Mahavira, kopplad till den framväxande Jainismen, som tillhörde Jnatrika klanen och var del i Vrijji konfederationen i Vaishali och Buddha som växte upp i Kapilavastu, Shakya klanens stad.

Efter som man inte var inordnad i ett kungadöme kunde medlemmarna i Gana-sangas också frånsäga sig brahmanismens politiska system. Den kanske mest tydliga icke-brahmanistiska teorin är den buddhistiska förklaringen till statens uppkomst, antagligen den tidigaste teorin som för fram idéer om ett socialt kontrakt. Det fanns en tid i avlägsen historia då fullständig harmoni rådde bland alla skapade varelser, män och kvinnor hade inga begär, eftersom de hade allt de kunde önska. Successivt inleddes en period av förfall, behov, önskningar och begär manifesterade sig. Detta ledde till ägande-begreppet som resulterade i konceptet - familj, sen vidare till privat ägande och detta i sin tur till osämja och kamp som gjorde det nödvändigt med lag och en kontrollerande auktoritet. Så det beslutades att för att undvika konflikt skulle en person väljas för att styra och upprätthålla rättvisa. Han skulle vara den Stora Valda (Mahasammata) och gavs en bestämd andel av vad landet gav som lön.”

…

“En sådan teori passade Gana-saghas politiska system och var annorlunda mot det som dominerade i kungadömena. I Brahmanismens teori om kungamakten var kungen utsedd av gudarna till folkets beskyddare, övervakare av ritualer och offer och förväntades upprätthålla och bevara kast-samhället - varnashrama-dharma.”