onsdag 18 juni 2008

Uppsplittringen av en ursprunglig gemenskap

Ursprunglig gemenskap

När Marx och Engels analyserar historien är utgångspunkten inte den enskilde människan. De ser att förutsättningen för denna enda människa är en grupp som människan tillhör likväl som det naturliga sammanhang som denna grupp lever i. Individualiseringen av människan, uppskiktningen av samhället och människans avskiljande från naturresurserna i form av egendomslöshet är följden av historiska processer.

Marx skriver i Grundrisse (Förkapitalistiska produktions- och egendomsformer): "Den av naturen uppkomna stamgemenskapen, eller om man vill hjordväsendet, gemenskapen i fråga om blod, språk och seder och så vidare - är den första förutsättningen för deras objektiva livsbetingelser och för den verksamhet (som herdar, jägare, jordbrukare och så vidare) genom vilket deras liv reproduceras och objektivieras. Jorden är det stora laboratorium, den arsenal, som levererar så väl arbetsmedlen som arbetsmaterialet och arbetsplatsen, och därför är samfundets bas."

Angående människors ursprungliga relationer inom gemenskapen skriver Marx: "Det är visserligen mycket lätt att föreställa sig, att en kraftigare, fysiskt överlägsen, individ, sedan han först fångat djur, därpå fångar människor, för att genom dem låta fånga djur; med ett ord betjäna sig av människans som en naturligt existerande betingelse för sin reproduktion likväl som av vilken annan naturföreteelse som helst. Men ett sådant synsätt är enfaldigt - fast än det är riktigt ur en given stams eller ett givets samfunds synpunkt - eftersom detta utgår från den individualiserade människan. Människan individualiseras först genom den historiska processen."

Engels om förändringen

Men vad var det då för historiska processer som förändrade dessa ursprungliga förhållanden?

Engels beskriver i sin bok Anti Dühring hur den ursprungliga gemenskapen förändras tillföljd av en arbetsdelning där enskilda individer utses att avgöra i tvister, utmäta bestraffningar, har uppsikt över bevattningen och ha ansvara för religiösa funktioner. Dessa individer kan sedan till följd av olika omständigheter allt mer stärka sin särställning i samhället. Engels nämner Indien och Persien som exempel på länder där ett härskande skikt hade ett viktigt kollektiv uppgift i bevarandet av bevattningen av floddalarna.

Engels skriver vidare: "Den ursprungliga gemeskapsorganisationen bildar där den fortsatt att äga bestånd, sedan årtusenden tillbaka grundvalen för den mest primitiva av alla statsformer, den oreintaliska despotismen, från Indien till Ryssland. Endast i de områden där den upplösts har folken kunnat göra vidare framsteg, och deras första ekonomiska framsteg bestod i ökningen och utvecklingen av produktionen medelst slavarbete."

Angående inrättandet av privategendom skriver Engels: "Över allt där privategendomen utvecklas, sker det till följd av förändrade produktions- och bytesförhållanden, i syfte att stegra produktionen och befrämja varuutbytet - alltså av ekonomiska orsaker."

Engels syn är tydligt präglat av en syn på de asiatiska samhällena som efterblivna och den Europeiska historien som den genomgående mest progressiva. Han skriver: "Först med slaveriet blev arbetsdelningen mellan jordbruk och industri i större omfattning möjlig och därmed den antika kulturens blomstring i det gamla Grekland. Utan slaveri ingen grekiskt stat, ingen grekisk konst och vetenskap - utan slaveri inget romarrike.

Bristande fakta

Marx och Engels bild av historien förändrades i takt med att nya upptäckter kring människans historia gjordes. I förordet till Anti Dühring från 1885 skriver Engels om brister i boken vad gäller "urhistorien, till vilken Morgan först 1877 gav oss nyckeln."

Sedan Marx och Engels död har våra kunskaper om historien tagit stora kliv framåt. Det är tydligt att deras kunskaper särskilt när det gäller den tidiga historien och historien utanför Europa var mycket bristfällig.

När Marx och Engels skriver om urkommunismen hänvisar de till mycket primitiva och små samhällen. Så tycktes det vara utifrån den kunskap som fanns vid handen då. Precis som Engels skriver verkade det som att så fort samhällena blev mer utvecklade så uppstod en hård skiktning eller klassindelning.

Men med upptäckten av stora avancerade civilisationer som Harappakulturen och Çatalhöyük förändrades denna bild. Dessa var av allt att döma samhällen som fortfarande vilade på den ursprungliga egendomsgemenskapen. Där fanns en utpräglad arbetsdelning, inte minst mellan stad och land, med avancerat hantverk, statsplanering och ett långt utvecklat kunnande.

Vidare kan vi konstatera att tvärtemot Marx och Engels bild har Europa under stor del av historien legat långt efter de stora asiatiska civilisationer vad gäller vetenskaplig och ekonomisk utveckling. I Kina tillverkades stål på 200-talet. "Det är möjligt att den kinesiska järnproduktionen på 1000-talet var ungefär lika stor som den sammanlagda europeiska vid 1700-talets ingång. Det vare denna järnframställnings snabba tillväxt som möjliggjorde mångfaldigandet av de jordbruksredskap som spreds över landsbygden och den utökade vapenindustrin. Samma period bevittnade en förvånande ansamling av nya uppfinningar. Eldvapen utvecklades för krigsbruk, rörliga typer framställdes för boktryck, magnetiska kompasser användes som navigationsinstrument och mekaniska ur konstruerades" (Perry Anderson, Den absoluta statens utveckling).´

Historiens dialektik

Trots att vi idag vet oändligt mycket mer om vår historia är svaren kring hur människors samhällen utvecklas, från jägare och samlare till utvecklade jorbrukarcivilisationer, långt ifrån självklara. Vad Marx och Engels gjorde var att de trotts brister i fakta satte fingret på de grundläggande drivkrafterna i historien. De gjorde samhällenas utveckling begripligt. De tog användning av Hegels dialektik som verktyg för att analysera och göra utvecklingen begripligt. Detta är alltjämt grundläggande för att vi ska kunna förklara vår värld. Men när vi gör det måste vi använda de nya fakta som finns tillhands i dag.

Allan Woods beskriver i sin text "Filosofins historia" Marx metod:

"Människans tänkande har sin utgångspunkt i från verkligheten uppfattad genom sinnesförnimmelser, men dessa godtas inte bara passivt, så som Locke föreställde sig, utan bearbetas, informationen ombildas genom att brytas ner i sina beståndsdelar och sammanfogas på nytt. Människan brukar sitt förnuftstänkande för att komma bortom den omedelbara verkligheten. Det dialektiska tänkandet analyserar ett givet fenomen genom att dela upp det i sina delar och påvisa de motsägande egenskaper och tendenser som ger det liv och rörelse.

Vetenskaplig kunskap består inte bara av listor över speciella företeelser. Om vi nämner alla djur så är det ändå inte zoologi. Utöver fakta är nödvändigt att upptäcka lagar och objektiva processer. Det krävs att man blottlägger de objektiva förhållandena mellan saker och ger förklaringar till övergångar mellan olika tillstånd."

Grundläggande är förståelsen av att ingenting kan existera separat. För att förstå ett ting måste vi förstå andra ting - se det utifrån sitt sammanhang. Det är just detta som Marx gör i Grundrisse då han förklarar människan utifrån betingelserna för hennes egen existens - det vill säga den grupp hon tillhör och naturen som hon lever i.

Ingenting existerar separat, utan att verkligheten för den sakens skull löses upp i ett enda likformigt stillastående hav. Detta är en paradox, tingen är samtidigt avskilda och inte avskilda. Varje objekt vilar på en motsägelse som löses i dess undergång för att i sin tur ge upphov till nya objekt och nya motsägelser.

I Marx och Engels analyser av historien fokuserar de på att hitta motsättningarna i samhället som skapar rörelse. Förändring som successivt, kvantitativt förändrar och vid ett visst stadium kan orsaka något kvalitativt annorlunda i utvecklingen. Kvalitativa och kvantitativa förändringar sker hela tiden i det stora och det lilla.

Produktion och social organisation

Genomgående i historien är människors kamp för att uppnå en balans mellan sin egen konsumtion och naturens resurser. Detta har drivit fram en utveckling mot förfinade metoder för att utvinna nyttigheter. Men harmonin kan lätt rubbas genom miljöförändringar (naturliga eller orsakade av människan själv) och genom att populationen växer och får nya behov.

Människan har löst resursproblemen genom att flytta ut från sitt urhem i Afrika för att kolonisera hela världen. I takt med att de obebodda markerna blivit färre har man tvingats hitta andra lösningar för att försörja en växande befolkning. I stället för att leva av det naturen själv skapar gick människor över till att aktivt odla sina resurser i form av spannmål och boskap. Som bofasta förbättrades människors möjlighet att samla kunskaper och utveckla resurserna i ett område. Man uppfann nya grödor att odla, nya jordbruksredskap och nya metoder för odling som växelbruk och bevattningsanläggningar.

Samtidigt som människan omformade naturen omformade hon också sig själv och sina samhällen. Vissa typer av arbete kräver en kollektiv arbetsinsatts och leder till ett stort mått av samarbete medan andra typer av arbete görs bättre på ett småskaligt sätt. Att driva fram bytesdjur kan man göra genom ett drev av en mängd personer, men om man i stället ska smyga sig på ett djur är det bättre att vara få personer. Vad som är bäst beror på vilket typ av djur det handlar om och hur naturen ser ut. På ställen där jordbruket kräver komplicerade bevattningssystem krävs kollektivt arbete och kollektiv planering medan jordbruket på andra ställen kan genomföras familjevis på åkerlappar.

Utvecklingen kan gå i olika riktning beroende på de speciella behoven för olika produkter eller tekniker. Men utöver detta går ekonomins utveckling i allmänhet mot mer utvecklad samverkan. Tillsammans med utveckling av teknikerna är utvecklingen av samverkan motorn bakom produktionens höjande.

Genom samfällt arbete av fler kan effektiviteten öka och nya uppgifter lösas. En samverkan där fler är delaktiga skapar möjligheter för en arbetsdelning och specialisering.

Arbetsdelningen förändrar samhället i det att människor delas upp. Vi får städer där människor frigörs från jordbruket och kan syssla med sådant som hantverk, handel, administration, vetenskap och så vidare.

Men att konstatera sociala omvälvningar är inte det samma som att konstatera framväxten av klassmotsättningar. Jag har redan nämnt att egendomsgemenskapen tycks ha existerat i en mängd mycket olika samhällen.

I de fall då jordbruksbyar kollektivt äger sin jord delas nyttjanderätten till jorden i många fall upp mellan familjerna utan att något privat ägande någonsin uppstår.

Både Marx och Engels skriver om de kollektiva bevattningsanläggningar som basen för egendomsgemenskapens fortlevnad i mer utvecklade samhällen. Detta överensstämmer med hur produktionen såg ut i det gamla Egypten, men det stämmer inte när det gäller egendomsgemenskapen i tillexempel Inkariket.

Vi kan säga att det finns ett negativt samband men att det saknas ett positivt. En övergång till privategendom i en ekonomi som är småskalig går enklare än i en ekonomi som är kollektiv där den skulle orsaka en mycket djup kris.

Engels ser arbetsdelningens uppdelning som en orsak till klassindelningen i samhället.

"Låt oss i detta sammanhang infoga att alla hittillsvarande historiska motsättningar mellan utsugare och utsugna, mellan härskande och förtryckta klasser finner sin förklaring i just denna det mänskliga arbetets förhållandevis outvecklade produktivitet. Så länge den verkligt arbetande befolkningen tas i anspråk av sitt nödvändiga arbetet i sådan utsträckning att den inte får någon tid över för samhällets gemensamma angelägenheter - arbetsledning, statsangelägenheter, rättsfrågor, konst, vetenskap och så vidare - så länge måste det alltid finnas en särskild klass som är befriad från det verkliga arbetet och ombesörjer dessa angelägenheter; varvid den förvisso aldrig har försummat att till sin egen fördel lägga en allt större arbetsbörda på de arbetande massorna."

Men detta stämmer inte med vad vi vet om Harappakulturen och Çatalhöyük.

Ekonomin organiserar människor på nya sätt och förändrar formerna för samverkan. Men det ömsesidiga beroendet i samhället består och blir i och med produktivkrafternas utveckling allt mer utpräglat. Det är det gemensamma intresset som är basen för ett gemensamt ägande.

Intressegemenskapen grundar sig dels från (1) individens perspektiv i att gemenskapen ger trygghet, skydd och omvårdnad av barn, sjuka och gamla. Den ger socialt, kulturellt och känslomässigt utbyte. Dels grundar den sig utifrån (2) samhällets perspektiv eftersom samverkan i produktionen är grundläggande för ekonomins utveckling. Ägandegemenskapen tillåter samverkan och arbetsdelning att utvecklas utan hinder.

Relationer mellan samhällena

Den egendom som ett samhälle besitter definieras utifrån andra samhällens egendom.
Inom gemenskapen grundar sig relationerna på ett ömsesidigt beroende medan relationerna mellan olika gemenskaper innebär ett mått av oberoende. Ursprungliggen uppstår därför inte intressemotsättningar inom utan mellan samhällena.

I Grundrisse skriver Marx:

"Hur många hinder jorden i sig än kan bjuda den, som bearbetar den och verkligen tillägnar sig den, bjuder den inget hinder för den levande individen att förhålla sig till den som sin oorganiska natur, sin verkstad, subjektets arbetsmedel, arbetsobjekt och livsmedel. De svårigheter som drabbar samfundet, kan endast härröra från andra samfund, som antingen redan slagit sig ner på ett landområde, eller stör samfundet i dess bosättning. Kriget är därför den stora kollektiva uppgiften, det stora gemensamma arbetet, som krävs antingen för att lägga under sig de objektiva betingelserna för livsuppehället, eller för att beskydda och föreviga innehav av dessa."

Marx förklarar vidare uppkomsten av privategendom inte utifrån produktionens höjande i allmänhet utan just utifrån dessa konflikter:

"I ju mindre utsträckning den enskildes egendom faktiskt kan göras fruktbärande endast genom det gemensamma arbetet - alltså som fallet är till exempel med bevattningsanläggningarna i orienten - ju mer stammens rent ursprungliga karaktär brutits ner av historisk rörelse och folkvandring, ju längre stammen avlägsnat sig från sin ursprungliga boplats för att slå sig ner på främmande mark, ju mer den alltså inträder i väsentligen nya arbetsbetingelser, varvid den enskildes energi vidareutvecklas - vilket medför att stammens kollektiva karaktär mer framträder och måste framträda som en negativ enhet riktad mot omvärlden - desto mer är betingelserna givna för att den enskilde ska bli privatägare till ett marområde."

Men relationerna mellan samhällena tar sig naturligtvis inte bara utryck i krig. Utbytet mellan samhällena är avgörande för ekonomins utveckling. Detta växer fram parallellt med utvecklingen av och som en förutsättning för arbetsdelning och specialisering. Detta sker dels inom samhället och dels mellan dem. Karaktären på detta utbytet speglar skillnaden i relationer.

Så här skriver Marx i Kapitalets första band om utvecklingen av utbytet:

"Det första villkoret för att ett bruksvärde skall ha möjlighet att bli ett bytesvärde är, att det inte har funnit användning som bruksvärde, att det är en överskjutande mängd bruksvärde utöver ägarens behov. Ting är i och för sig något åtskilt från människorna och dessa kan därför skilja sin från dem. För att människorna ömsesidigt skall kunna skilja sig från tingen, behöver de endast stillatigande erkänna varandra som privatägare av tingen. Just därvidlag förhåller de sig till varandra som av varandra oberoende personer. Ett sådant tillstånd av ömsesidigt främlingskap råder dock inte bland medlemmarna i ett primitivt samhälle, det må ha formen av en patriarkalisk familj, en gammalindisk by, en inka-stat etc. Varubytet börjar, där det primitiva samhället slutar, vid den punkt då de kontakterna med en främmande samhällen eller medlemmar av främmande samhällen börjar. Men så snart föremålen väl blivit varor i samhällets relationer utåt, blir de det också genom återverkan i det inre samhällslivet."

Detta specificeras av Engels i Anti Dühring:

"Privategendomen uppträder över huvud taget inte i historien som ett resultat av röveri och våld. Tvärt om. Den existerar redan, även om den är inskränkt till vissa föremål, i alla kulturfolks forna, naturvuxna gemenskapsorganisation. Den utvecklas redan inom ramen för denna gemenskap till vara, främst genom utbytet med främmande folk. Ju mer gemenskapens produkter antar varuform det vill säga ju färre av dem som produceras för producentens eget bruk och ju fler som produceras för utbyte, ju mer utbyte även inom gemenskapen tränger ut den ursprungliga naturvuxna arbetsledningen, desto ojämnare blir förmögenhetsfördelningen mellan gemenskapen och vi för en by av självägande bönder."

Allt detta till trotts så överlevde egendomsgemenskapen tusentals år efter det att människor blivit bofasta. Arkeologiska fynd talar om en lång tid av fredliga relationer, med en avsaknad av vapen, försvarsverk och krigiska kulturyttringar.

Även om samhällena var oberoende från varandra betyder det inte att de hade motsatta intressen. Det ekonomiska grundförhållandet är de samma oavsett oavhängigheten. Harrappakulturens utsträckning långt över nuvarande Pakistans gränser tyder tillexempel på att samhällena på ett naturlig och fredligtsätt kunde smälta samman utifrån ekonomins utveckling och av ömsesidig nytta.

Oavhängigheten gav vika för intressegemenskap. Även om olika former för relationer existerade sida vid sida kunde det gemensamma sättas främst.

Krigens ursprung

För att intressemotsättningarna mellan samhällen ska bli dominerande krävs vissa materiella omständigheter. Så länge samhällena är oavhängiga av varandra kan utvecklingen vara ojämn i olika samhällen utan att några möjligheter finns för utjämning. När ett samhälle hamnar i kris tvingas människor på flykt vilket kan orsaka konflikter med andra människor i andra samhällen.

Grundläggande för ömsesidig sammansmältning är den ekonomiska processen mot ökad samverkan och större produktionsenheter. Men särskilda omständigheter kan hindra den ekonomiska utvecklingen.

Det finns exempel på hur känsliga ekosystem på svårtillgängliga obebodda öar kollapsat då de blivit befolkade. Detta kan ha skapat desperata inbördeskrig för överlevnad. Andra exempel på tidiga samhällskriser är tätbebyggda områden där marken överanvänts och tillsist blivit obrukbar.

Men mer avgörande för utvecklingen är det faktum att stora delar av jordens yta består av slätter som är så näringsfattiga att de inte beskogas och inte kan användas för jordbruk. Människor har endast kunnat leva där som nomader. Detta produktionssätt har sina speciella betingelser. Varje boskapsjord kan enbart försörja ett begränsat antal människor varför gemenskaperna blir små, de tar sig formen av familjer eller klaner. Möjligheten att utveckla produktiviteten är mycket begränsad i jämförelse med vad som är möjligt i bofasta jordbrukande samhällen. Antalet boskapsdjur kan bara öka till en viss gräns för att inte betestrycket ska bli för stort och jorden erodera. Befolkningsökningen i dessa områden leder därför till utvandring.

Genom studier av hur det indoeuropeiska språket har spridit sig och genom arkeologiska data kan vi se hur nomadförflyttningar sammanfaller med en förändring av samhällena mot starkare skiktning och klassuppdelning.

Dessa historiska processer gör att de oavhängiga relationer och allt mer dominerande motsatta intressen omvandlar gemenskaperna. Förhållandena mellan samhällena flyttar in i samhället självt.

2 kommentarer:

Daniel sa...

Oj vilken intressant blogg. Jag var själv väldigt intresserad av marxism förut men nu ägnar jag all tid åt Dhamma. Lycka till!

Kira sa...

Hej, din blogg har fått ett pris. Se http://kiremaj70.blogspot.com/2008/12/titta-vad-jag-fick.html
MVH Kira

 
eXTReMe Tracker