En dialektiskt syn på vad det är att vara människa

Grundläggande för förståelse av världen är hur allting är sammankopplat och ömsesidigt beroende. Som människor är vi våra sammanhang. Våra liv förutsätter föräldrar, ett samhälle och en miljö som skapar våra livsbetingelser.

Vi förstår världen utifrån att allt är sammankopplat utan att lösas upp i vart annat. Detta förklaras i dialektikens begrepp kvantitet och kvalitet. Verklighetens grundläggande föränderlighet tar sig kvantitativa utryck men också kvalitativa när saker övergår från något till att vara något väsentligen annorlunda. Att vara människa innebär att vara en mängd beståndsdelar, vi är del i ett samhälle, en kultur ett språk, vi är energi, mineraler och andra ämnen som vi får via mat, solljus och luft. Men du är inte det du äter. Du är inte bara summan av det du består av, du är en individ som är något kvalitativt annorlunda mot beståndsdelarna.

På detta vilar en grundläggande motsättning i vad det är att vara människa. Vi är del i ett större sammanhang som vi är fullständigt beroende av samtidigt som vi är avskiljda individer. Det individuella innebär alltid en begränsning en avsnävning av vad vi faktiskt är och omfattar.

När klassamhällen uppstod och människan hamnade i konflikt med sitt sammanhang blev detta än mer påtagligt. I och med kapitalismens genombrott har människan brutits loss från sina livsbetingelser och vi har blivit isolerade i vår individualitet.