Indien, Kina och de muslimska väldenas historia har gemensamma drag. De är civilisationer som förenat människor över stora arealer i kontrast till ett Europa som varit uppsplittrat av en mängd olika riken. Gemensamt är också dessa samhällssystems överlevnadsförmåga, hur grundläggande strukturer kunde bibehållas genom århundradena, medan samhälleliga kriser i Europa ledde till strukturella omvandlingar - slavsamhällets uppkomst och övergången till feodalism och vidare till kapitalism.
Detta var också i fokus för Marx analyser av det asiatiska produktionssättet. Asien undersöktes som en kontrast för att förstå Europa och förutsättningarna för kapitalismens utveckling.
Men som Perry Anderson visar är dessa asiatiska välden likväl inbördes mycket olika. Vi har de muslimska väldenas handelsekonomi, det Indiska kastsamhället och det Kinesiska godsägar- och byråkratsamhället. Anderson visar att Mandels hävdande av bevattningssystemets betydelse som grunden för ett asiatiska produktionssätt inte håller och då allra minst i fallet med de muslimska väldena.
Både Perry Anderson och Ernest Mandel förkastar utvidgningen av begreppet utifrån resonemanget kring de kollektiva bysamhällena - att man i stället ser det asiatiska produktionssättet som ett övergångsstadium från klasslöstsamhälle till klassamhälle.
Gör man detta passar varken Kina eller de muslimska väldena, enligt Perry Andersons genomgång, in under etiketten. Men hur är det med Indien? Det var främst det Indiska samhället som Marx studerade då han skrev om det asiatiska produktionssättet. Anderson menar att några jämlika självständiga byar inte fanns i Indien men han går inte närmare in på frågan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar