Perry Anderson om "det asiatiska produktionssättet"

Som en separat del i boken "Den absoluta statens utveckling" skriver marxisten Perry Anderson om Marx hänvisningar till ett asiatiskt produktionssätt. Han ställer sig i grunden kritisk till detta begrepp. Andersson menar att Marx och Engels i stort tog över idéerna från en gammal europeisk tradition vad gäller synsättet på Asien. En utgångspunkt där man sammanför olika samhällen under en etikett och där man bygger sina analyser med Europa som mall och Asien som det annorlunda. Ofta återkommande i dessa analyser har varit beskrivningar av asiatiska samhällen som stagnerade, oföränderliga och fullständigt dominerade av despoter. Utöver detta hade Marx och Engels de minst sagt bristfälliga rapporterna från europeiska kolonisatörerna som faktaunderlag.

Perry Anderson menar att Marx i sina analyser svajar mellan olika ståndpunkter vad gäller grundläggande förståelse av det asiatiska produktionssättet. I de första hänvisningarna betonas hur dessa ekonomier är beroende av omfattande bevattningsanläggningar vilket förutsätter en centraliserad stat och en avsaknad av privat ägande. Senare kommer han att i stället lyfta fram ett kommunalt oberoende och ägande som avgörande. Ett lokalt ägande som döljs under det statliga. Byarna producerar för egna behov där jordbruk och hantverk är förenat och med litet behov av utbyte i det övriga samhället. Detta är basen för enheternas autonomi. Marx talar också om bygemenskaperna som förhållandevis jämlik.

Anderson skriver: "Ingen helt sammanhängande eller systematisk redogörelse för det "asiatiska produktionssättet" kan på grund av det ovan antydda svängningarna utvinnas ur deras skrifter. Men bortsett från detta innefattade Marx utkast till vad han ansåg som urtyper för den asiatiska samhällsformationen följande beståndsdelar: frånvaron av privat jordegendom, närvaron av omfattande bevatttningsanläggningar inom jordbruket, existensen av självtillräckliga bygemensakaper som förenade hantvek med odling och kommunalt jordägande, stagnerade, passiva rentier- eller byråkratistäder samt en dominerande despotisk statsapparat som slår under sig det mesta av överskottet, och som inte bara fungerar som den härskande klassens ventrala förtrycksapparat, utan även som den ekonomiska utsugningens viktigaste verktyg. Mellan de självproducerande byarna "där nere" och de hypertrofierade staten "där ovan" fanns inga mellanliggande krafter. Statens inflytande på mosaiken av byar under den var rent yttre och tributkrävande, och dess konsolidering eller förströelse lämnade båda landsbygdssamhället oberörda. Österlandets politiska historia var sålunda i grunden kretsformad; den innehöll ingen dynamisk eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens sekellånga tröghet eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens tröghet och orörligehet sedan det väl uppnått sin speciella kulturnivå."

Perry Anderson menar att betoningen av by-samhällena är oförenlig med idéerna om österländs despotisk centralisering. "Existensen av en kraftfull, centraliserad stat förutsätter nämligen enligt den historiska materialismens mest elementära grundsatser, en utvecklad klasskicktning medan den förhärskande kommunal byegendom faktiskt implicerar en förklassig eller en klasslös samhällsstruktur. Hur skulle detta egentligen gå ihop? På samma sätt var Marx och Engels ursprungliga framhävande av betydelsen hos den despotiska statens offentliga bevattningsarbeten helt oförenlig med deras senare betonande av bygemenskapernas självtillräcklighet."

Perry Anderson går sedan vidare med att kortfattat beskriva de muslimska väldenas och Kinas historia och konkretiserar på så vis problemen med Marx och Engels analyser. Han konkluderar denna jämförelse med att "de kinesiska och islamska civilisationerna med deras olika naturgivna miljöer, som under nya tidens början tillsammans täckte större delen av den asiatiska landmassan, utgjorde sålunda två klart skiljaktiga stats- och samhällsmorfologier. De står i kontrast till varandra på praktiskt taget varje område."

De muslimska väldena

Vad gäller de muslimska väldena grundades de av nomadstammar. Genom sin mobilitet och utvecklade stridskonst kunde de lägga under sig stora områden samtidigt som mobiliteten också gjorde dem till utmärkta förmedlare av varor. Ekonomin kretsade kring handel, man var en förmedlande länk mellan Asien och Europa. Jorden ägdes av härskaren eller staten, men i praktiken lämnades jordbruket åt privata brukare. Någon utvecklad kontroll var inte möjlig och jordbruket var heller inget som väldena lade någon vikt vid.

Den centraliserade makten gjorde att det privata ägandet inte fick några skarpa konturer så väl på landet som i städerna och alla var utsatta för härskaren nyckfulla inskränkningar av rörelsefriheten.

De klanband som den ekonomiska utvecklingen bröt ersattes av den religiösa gemenskapen i Islam. Staten dominerades också av den militära apparaten som bars upp av ett elitgarde som i avsaknad av en adel utgjordes av slavar.

Kina

I kontrast till de muslimska väldena var jordbruket i fokus för den Kinesiska ekonomin. Tidigt utvecklade den kinesiska civilisationen betydande bevattningssystem. "De första viktigare konturkanalerna för att avleda vatten från floderna och bevattna fälten byggdes under Ch´instaten på 200-talet f.kr. I Gulaflodens lägre liggande båcken åt nordöst anlade den efterföljande Hanstaten undan för undan en imponerande rad av kanaler, dammar och reservoarer med det kombinerade syftet att bringa översvämningar under kontroll och på ett reglerat sätt tillhandahålla vatten för odling"... "Både Ch´in- och Hanstaterna anlade också imponerande transportkanaler för att snabbt kunna frakta spannmålsskatterna till sina magasin."

Vidare skriver Anderson om T´angdynastin 300-600 e.kr: "Staten var juridisktsätt den enda jordägaren enligt regeln "Varje fläck under himlen är kejsarens mark. Odlingen av jorden baserades på ett "lika lott-system" chün-t´ien, som från början ärfts från det nordliga Weiriket och som administrativt genomtvingades i en utsträckning som har förvånat senare historiker."... "Det primära syftet med systemet var att utbreda odlingen och förhindra att aristokratiska jordägare byggde upp stora privata gods. Statens egna tjänstemän tilldelades ordentliga offentliga jordstycken för sitt eget underhåll."

Denna stat kontrollerades ursprungligen av en militär ärftlig beriden adel. Men under epoken skapades ett examensväsen som stärkte de statliga ämbetsmännens makt. "Statsapparatens militära gren skulle senare visserligen ge upphov till en lång rad av tronkrävande generaler, men skulle aldrig mer bli funktionellt dominerande inom det kinesiska kejsardömet."

Epoken gick i graven under en rad nomadinvationer. "Den tillspetsade krisen vid 700-talets mitt bröt fullständigt sönder registren över jordlotterna och gjorde i praktiken slut på chü-t´ien-ordningen på landsbyggden. Inom fem år efter An-Lushans uppror hade antalet registrerade hushåll minskat med 80 procent. Nu uppstod stora privata gods, chang-yuan som ägdes av lägre adelsmän, byråkrater och officerare. Det var inte frågan om sammanhängande latifundier utan om sammanförda lottersom brukades av bondearrendatorer, anställd arbetskraft och tillfälligtvis även slavar, övervakade av gårdsfogdar. Arrendena uppgick för arrendatorerna på dessa gods vanligen till hälften av produktionen, en utsugningsgrad som var betydligt högre än den som staten tillämpade på chün-t´ien-lotterna."

Utvecklingen av det privat ägande och godsystemet fortsatte att utvecklas. Samtidigt förblev småjordbruken viktiga. Under Sungepoken (900-talet - 1200-talet) beräknas att kanske så mycket som 60 procent av den totala landsbygdsbefolkningen var självständiga småjordbrukare utanför godsen. Anderson skriver: "Det statliga ägandet av all jord bibehölls nominellt i Sungtidens rättsteori, men var nu i praktiken en död bokstav. Från och med nu och fram till slutet skulle privat jordegendom, om än underkastat vissa viktiga inskränkningar, komma att utmärka det kinesiska kejserliga samhället."

Perry Anderson menar att tvärt emot Marx antagande så ledde det privata ägandet till en utveckling av bevattningsanläggningarna.

"Det skedde under Sungepoken en påtaglig uppgång i bevattningsanläggningarnas allmänna omfattning med en tredubbling i förhållande till föregående dynastier. Sunggodsägarnas investeringar i stora uppodlingsprojekt var mer omfattande än de offentliga anläggningarna. Den privata jordegendomens uppkomst sammanföll med en förhärskande ställning för den konstbevattnade risodlingen inom den kinesiska jordbruksekonomin i dess helhet; båda tillhörde Sungepokens nya företeelser. De stora flertalet bevattningsanläggningar var i fortsättningen lokala i sin karaktär och krävde föga eller intet av statsingripande".

I Kina utvecklades tidigt vetenskap och teknik på ett sätt som vida översteg utvecklingen i någon annan del av världen. På 200-talet tillverkades stål. Silke och papper var andra mycket tidiga uppfinningar. "Det är möjligt att den kinesiska järnproduktionen på 1000-talet var ungefär lika stor som den sammanslagda europeiska vid 1700-talets ingång. Det vare denna järnframställnings snabba tillväxt som möjliggjorde mångfaldigandet av de jordbruksredskap som spreds över landsbygden och den utökade vapenindustrin. Samma period bevittnade en förvånande ansamling av nya uppfinningar. Eldvapen utvecklades för krigsbruk, rörliga typer framställdes för boktryck, magnetiska kompasser användes som navigationsinstrument och mekaniska ur konstruerades."

Trotts den enorma utvecklingen i Kina blev man i och med kapitalismens genombrott i Europa lämnad på efterkälken. Anderson skriver "Produktivkrafternas tillväxt tycks nämligen i det kejserliga Kina ha antagit en märkvärdig spiralform efter Sungtidens stora socioekonomiska omvälvningar på 900-1200-talen. De upprepade sin utveckling på allt högre nivåer utan att någonsin anta en helt ny gestalt, tills denna återkommande dynamik bröts och övermannades av krafter som stod utanför den traditionella samhällsfromationen."

Jordbruket kunde inte vidareutvecklas och teknikens utveckling kunde inte förverkliga sin potential. Anderson skriver att detta berodde dels på ägandebegreppets otydlighet och de statliga inskränkningarna. Vidare på examenssystemet som erbjöd det övre skiktet en karriärsväg som inte innebar utveckling av de produktionsmedel de besatt. Detta sammanband staten, godsägare, köpmän och bankirer och förhindrade framväxten av klart definierade klassidentiteter.

Perry Anderson avslutar sin text med en uppmaning om att låta begreppet "det asiatiska produktionssättet" få den begravning det förtjänar.