Asiatiska produktionssättet utifrån två olika infallsvinklar

När man diskuterar Marx och Engels begrepp "det asiatiska produktionssättet" är det avgörande att förstå i vilket sammanhang författarna tog upp det och vilket syftet var. Genom att förstå detta kan vi se vad som är viktigt i deras resonemang och frigöra det från sådant som är föråldrat och fel.

Deras kunskaper om Asien var helt uppenbart mycket bristfälliga. Men likväl använde de en metod när det närmade sig frågan som är mycket intressant. De separerade inte historiska epoker eller länder som separata observationsobjekt utan de såg dem som del i en historiskprocess. På så vis kunde de dissekera samhället i dess utveckling, göra det begripligt och där igenom förändringsbart.

I Perry Anderson och Ernest Mandels texter utkristalliseras två olika infallsvinklar vad det gäller att förstå det asiatiska produktionssättet. Det ena är helt enkelt en analys av vilket typ av samhälle som existerat inom ett visst avgränsat geografiskt/kulturellt område - Indien, de muslimska väldena och Kina - under en viss avgränsad tidsperiod. Frågan man utgår ifrån är: Vilket typ av samhälle har existerade i dessa områden? Detta är den tydliga utgångspunkten då Perry Anderson skriver. Han går igenom historien för civilisationerna och visar på deras skillnader och problemen med Marx och Engels analyser.

Denna infallsvinkel har också Ernest Mandel men han försvarar begreppet "det asiatiska produktionssättet". Han ser det som ett nödvändigt avsteg från det statiska stalinistiska historieschemat. Han hävdar en gemensam grund för produktionssättet i bevattningsanläggningarna vilket Perry Anderson vederlägger.

Den andra infallsvinkeln är att se det asiatiska produktionssättet som en fas som behövs för att förklara en utvecklingen i mäniskans samhällen. Frågan man söker svar på är då: Hur kunde männskliga samhällen utvecklas från klass - och statslösa stamsamhällen över till klassamhällen och kaptalism? Perry Anderson beskriver hur Marx utifrån detta vidgade begreppet till att omfatta en mängd olika samhällen vilket han anser gör begreppet omöjligt att använda. Mandel menar att man inte kan dela in historien i faser utan att fastna i stalinismens determinism.

I Marx Förkapitalistiska produktions- och egendomsformer och kapitales tolfte kapitel tas de asiatiska formerna upp just utifrån den senare utgångspunkten. Här är inte det geografiska eller historiska avgränsningarna av vikt utan produktionssättet är ett led i en historisk process. I fokus är själva drivkrafterna i den samhälleliga utvecklingen, olika aspekter som avgör vilken väg utvecklingen tar, faktorer som lett fram mot kapitalism och faktorer som bromsat en sådan utveckling.

För att vi ska kunna göra något med och använda oss av fakta - studier av historiska texter, arkeologiska fynd och så vidare - behövs idéer om hur vi ska tolka materialet för att göra det meningsfullt. Empiriskt material är brottstycken, pusselbitar i en komplex och dynamisk verklighet. För att förstå måste vi se fakta som en del i en process, av ett sammanhang.

De båda infallsvinklarna till det asiatiska produktionssättet utesluter inte varandra utan förutsätter varandra. Begreppet är en hypotes, den är del i ett mer omfattande försök att förklara de mänskliga samhällenas historiska utveckling. Marx och Engels arbeten visar att de med ganska lite fakta kunde forma teorier som stått sig in i vår tid och som på häpnadsväckande sätt kunnat föregripa vetenskapliga landvinningar och förutse historiska utvecklingar. Nyckeln är dialektiken, en metod som förfinats av Hegel och som Marx använde till att studera de materiella förhållandena och historien.

Hypoteser har självklart inget eget berättigande utan måste bevisa sin riktighet i förhållande till verkligheten. Vi behöver kunna visa på och studera exempel på det asiatiska produktionssättet för att vi ska kunna se att teorin verkligen stämmer. I detta sammanhang är studier av de asiatiska rikenas historia, av vad som faktiskt var, viktig. Men även om vi så som Perry Anderson kommer till slutsatsen att Marx etikett inte är relevant för att förstå de asiatiska väldenas historia vederlägger detta inte nödvändigtivs teorierna.

Ett genomgående problem för Marx och Engels som hänger samman med den bild vetenskapen då de levde och verkade hade på historien är att man inte greppade den stora tidsrymd som den mänskliga historien omfattar. De tenderar att se historiska utvecklingar som mindre utdragna än vi i dag vet att de var.