Ursprunglig gemenskap
När Marx och Engels analyserar historien är utgångspunkten inte den enskilde människan. De ser att förutsättningen för denna enda människa är en grupp som människan tillhör likväl som det naturliga sammanhang som denna grupp lever i. Individualiseringen av människan, uppskiktningen av samhället och människans avskiljande från naturresurserna i form av egendomslöshet är följden av historiska processer.
Marx skriver i Grundrisse (Förkapitalistiska produktions- och egendomsformer): "Den av naturen uppkomna stamgemenskapen, eller om man vill hjordväsendet, gemenskapen i fråga om blod, språk och seder och så vidare - är den första förutsättningen för deras objektiva livsbetingelser och för den verksamhet (som herdar, jägare, jordbrukare och så vidare) genom vilket deras liv reproduceras och objektivieras. Jorden är det stora laboratorium, den arsenal, som levererar så väl arbetsmedlen som arbetsmaterialet och arbetsplatsen, och därför är samfundets bas."
Angående människors ursprungliga relationer inom gemenskapen skriver Marx: "Det är visserligen mycket lätt att föreställa sig, att en kraftigare, fysiskt överlägsen, individ, sedan han först fångat djur, därpå fångar människor, för att genom dem låta fånga djur; med ett ord betjäna sig av människans som en naturligt existerande betingelse för sin reproduktion likväl som av vilken annan naturföreteelse som helst. Men ett sådant synsätt är enfaldigt - fast än det är riktigt ur en given stams eller ett givets samfunds synpunkt - eftersom detta utgår från den individualiserade människan. Människan individualiseras först genom den historiska processen."
Engels om förändringen
Men vad var det då för historiska processer som förändrade dessa ursprungliga förhållanden?
Engels beskriver i sin bok Anti Dühring hur den ursprungliga gemenskapen förändras tillföljd av en arbetsdelning där enskilda individer utses att avgöra i tvister, utmäta bestraffningar, har uppsikt över bevattningen och ha ansvara för religiösa funktioner. Dessa individer kan sedan till följd av olika omständigheter allt mer stärka sin särställning i samhället. Engels nämner Indien och Persien som exempel på länder där ett härskande skikt hade ett viktigt kollektiv uppgift i bevarandet av bevattningen av floddalarna.
Engels skriver vidare: "Den ursprungliga gemeskapsorganisationen bildar där den fortsatt att äga bestånd, sedan årtusenden tillbaka grundvalen för den mest primitiva av alla statsformer, den oreintaliska despotismen, från Indien till Ryssland. Endast i de områden där den upplösts har folken kunnat göra vidare framsteg, och deras första ekonomiska framsteg bestod i ökningen och utvecklingen av produktionen medelst slavarbete."
Angående inrättandet av privategendom skriver Engels: "Över allt där privategendomen utvecklas, sker det till följd av förändrade produktions- och bytesförhållanden, i syfte att stegra produktionen och befrämja varuutbytet - alltså av ekonomiska orsaker."
Engels syn är tydligt präglat av en syn på de asiatiska samhällena som efterblivna och den Europeiska historien som den genomgående mest progressiva. Han skriver: "Först med slaveriet blev arbetsdelningen mellan jordbruk och industri i större omfattning möjlig och därmed den antika kulturens blomstring i det gamla Grekland. Utan slaveri ingen grekiskt stat, ingen grekisk konst och vetenskap - utan slaveri inget romarrike.
Bristande fakta
Marx och Engels bild av historien förändrades i takt med att nya upptäckter kring människans historia gjordes. I förordet till Anti Dühring från 1885 skriver Engels om brister i boken vad gäller "urhistorien, till vilken Morgan först 1877 gav oss nyckeln."
Sedan Marx och Engels död har våra kunskaper om historien tagit stora kliv framåt. Det är tydligt att deras kunskaper särskilt när det gäller den tidiga historien och historien utanför Europa var mycket bristfällig.
När Marx och Engels skriver om urkommunismen hänvisar de till mycket primitiva och små samhällen. Så tycktes det vara utifrån den kunskap som fanns vid handen då. Precis som Engels skriver verkade det som att så fort samhällena blev mer utvecklade så uppstod en hård skiktning eller klassindelning.
Men med upptäckten av stora avancerade civilisationer som Harappakulturen och Çatalhöyük förändrades denna bild. Dessa var av allt att döma samhällen som fortfarande vilade på den ursprungliga egendomsgemenskapen. Där fanns en utpräglad arbetsdelning, inte minst mellan stad och land, med avancerat hantverk, statsplanering och ett långt utvecklat kunnande.
Vidare kan vi konstatera att tvärtemot Marx och Engels bild har Europa under stor del av historien legat långt efter de stora asiatiska civilisationer vad gäller vetenskaplig och ekonomisk utveckling. I Kina tillverkades stål på 200-talet. "Det är möjligt att den kinesiska järnproduktionen på 1000-talet var ungefär lika stor som den sammanlagda europeiska vid 1700-talets ingång. Det vare denna järnframställnings snabba tillväxt som möjliggjorde mångfaldigandet av de jordbruksredskap som spreds över landsbygden och den utökade vapenindustrin. Samma period bevittnade en förvånande ansamling av nya uppfinningar. Eldvapen utvecklades för krigsbruk, rörliga typer framställdes för boktryck, magnetiska kompasser användes som navigationsinstrument och mekaniska ur konstruerades" (Perry Anderson, Den absoluta statens utveckling).´
Historiens dialektik
Trots att vi idag vet oändligt mycket mer om vår historia är svaren kring hur människors samhällen utvecklas, från jägare och samlare till utvecklade jorbrukarcivilisationer, långt ifrån självklara. Vad Marx och Engels gjorde var att de trotts brister i fakta satte fingret på de grundläggande drivkrafterna i historien. De gjorde samhällenas utveckling begripligt. De tog användning av Hegels dialektik som verktyg för att analysera och göra utvecklingen begripligt. Detta är alltjämt grundläggande för att vi ska kunna förklara vår värld. Men när vi gör det måste vi använda de nya fakta som finns tillhands i dag.
Allan Woods beskriver i sin text "Filosofins historia" Marx metod:
"Människans tänkande har sin utgångspunkt i från verkligheten uppfattad genom sinnesförnimmelser, men dessa godtas inte bara passivt, så som Locke föreställde sig, utan bearbetas, informationen ombildas genom att brytas ner i sina beståndsdelar och sammanfogas på nytt. Människan brukar sitt förnuftstänkande för att komma bortom den omedelbara verkligheten. Det dialektiska tänkandet analyserar ett givet fenomen genom att dela upp det i sina delar och påvisa de motsägande egenskaper och tendenser som ger det liv och rörelse.
Vetenskaplig kunskap består inte bara av listor över speciella företeelser. Om vi nämner alla djur så är det ändå inte zoologi. Utöver fakta är nödvändigt att upptäcka lagar och objektiva processer. Det krävs att man blottlägger de objektiva förhållandena mellan saker och ger förklaringar till övergångar mellan olika tillstånd."
Grundläggande är förståelsen av att ingenting kan existera separat. För att förstå ett ting måste vi förstå andra ting - se det utifrån sitt sammanhang. Det är just detta som Marx gör i Grundrisse då han förklarar människan utifrån betingelserna för hennes egen existens - det vill säga den grupp hon tillhör och naturen som hon lever i.
Ingenting existerar separat, utan att verkligheten för den sakens skull löses upp i ett enda likformigt stillastående hav. Detta är en paradox, tingen är samtidigt avskilda och inte avskilda. Varje objekt vilar på en motsägelse som löses i dess undergång för att i sin tur ge upphov till nya objekt och nya motsägelser.
I Marx och Engels analyser av historien fokuserar de på att hitta motsättningarna i samhället som skapar rörelse. Förändring som successivt, kvantitativt förändrar och vid ett visst stadium kan orsaka något kvalitativt annorlunda i utvecklingen. Kvalitativa och kvantitativa förändringar sker hela tiden i det stora och det lilla.
Produktion och social organisation
Genomgående i historien är människors kamp för att uppnå en balans mellan sin egen konsumtion och naturens resurser. Detta har drivit fram en utveckling mot förfinade metoder för att utvinna nyttigheter. Men harmonin kan lätt rubbas genom miljöförändringar (naturliga eller orsakade av människan själv) och genom att populationen växer och får nya behov.
Människan har löst resursproblemen genom att flytta ut från sitt urhem i Afrika för att kolonisera hela världen. I takt med att de obebodda markerna blivit färre har man tvingats hitta andra lösningar för att försörja en växande befolkning. I stället för att leva av det naturen själv skapar gick människor över till att aktivt odla sina resurser i form av spannmål och boskap. Som bofasta förbättrades människors möjlighet att samla kunskaper och utveckla resurserna i ett område. Man uppfann nya grödor att odla, nya jordbruksredskap och nya metoder för odling som växelbruk och bevattningsanläggningar.
Samtidigt som människan omformade naturen omformade hon också sig själv och sina samhällen. Vissa typer av arbete kräver en kollektiv arbetsinsatts och leder till ett stort mått av samarbete medan andra typer av arbete görs bättre på ett småskaligt sätt. Att driva fram bytesdjur kan man göra genom ett drev av en mängd personer, men om man i stället ska smyga sig på ett djur är det bättre att vara få personer. Vad som är bäst beror på vilket typ av djur det handlar om och hur naturen ser ut. På ställen där jordbruket kräver komplicerade bevattningssystem krävs kollektivt arbete och kollektiv planering medan jordbruket på andra ställen kan genomföras familjevis på åkerlappar.
Utvecklingen kan gå i olika riktning beroende på de speciella behoven för olika produkter eller tekniker. Men utöver detta går ekonomins utveckling i allmänhet mot mer utvecklad samverkan. Tillsammans med utveckling av teknikerna är utvecklingen av samverkan motorn bakom produktionens höjande.
Genom samfällt arbete av fler kan effektiviteten öka och nya uppgifter lösas. En samverkan där fler är delaktiga skapar möjligheter för en arbetsdelning och specialisering.
Arbetsdelningen förändrar samhället i det att människor delas upp. Vi får städer där människor frigörs från jordbruket och kan syssla med sådant som hantverk, handel, administration, vetenskap och så vidare.
Men att konstatera sociala omvälvningar är inte det samma som att konstatera framväxten av klassmotsättningar. Jag har redan nämnt att egendomsgemenskapen tycks ha existerat i en mängd mycket olika samhällen.
I de fall då jordbruksbyar kollektivt äger sin jord delas nyttjanderätten till jorden i många fall upp mellan familjerna utan att något privat ägande någonsin uppstår.
Både Marx och Engels skriver om de kollektiva bevattningsanläggningar som basen för egendomsgemenskapens fortlevnad i mer utvecklade samhällen. Detta överensstämmer med hur produktionen såg ut i det gamla Egypten, men det stämmer inte när det gäller egendomsgemenskapen i tillexempel Inkariket.
Vi kan säga att det finns ett negativt samband men att det saknas ett positivt. En övergång till privategendom i en ekonomi som är småskalig går enklare än i en ekonomi som är kollektiv där den skulle orsaka en mycket djup kris.
Engels ser arbetsdelningens uppdelning som en orsak till klassindelningen i samhället.
"Låt oss i detta sammanhang infoga att alla hittillsvarande historiska motsättningar mellan utsugare och utsugna, mellan härskande och förtryckta klasser finner sin förklaring i just denna det mänskliga arbetets förhållandevis outvecklade produktivitet. Så länge den verkligt arbetande befolkningen tas i anspråk av sitt nödvändiga arbetet i sådan utsträckning att den inte får någon tid över för samhällets gemensamma angelägenheter - arbetsledning, statsangelägenheter, rättsfrågor, konst, vetenskap och så vidare - så länge måste det alltid finnas en särskild klass som är befriad från det verkliga arbetet och ombesörjer dessa angelägenheter; varvid den förvisso aldrig har försummat att till sin egen fördel lägga en allt större arbetsbörda på de arbetande massorna."
Men detta stämmer inte med vad vi vet om Harappakulturen och Çatalhöyük.
Ekonomin organiserar människor på nya sätt och förändrar formerna för samverkan. Men det ömsesidiga beroendet i samhället består och blir i och med produktivkrafternas utveckling allt mer utpräglat. Det är det gemensamma intresset som är basen för ett gemensamt ägande.
Intressegemenskapen grundar sig dels från (1) individens perspektiv i att gemenskapen ger trygghet, skydd och omvårdnad av barn, sjuka och gamla. Den ger socialt, kulturellt och känslomässigt utbyte. Dels grundar den sig utifrån (2) samhällets perspektiv eftersom samverkan i produktionen är grundläggande för ekonomins utveckling. Ägandegemenskapen tillåter samverkan och arbetsdelning att utvecklas utan hinder.
Relationer mellan samhällena
Den egendom som ett samhälle besitter definieras utifrån andra samhällens egendom.
Inom gemenskapen grundar sig relationerna på ett ömsesidigt beroende medan relationerna mellan olika gemenskaper innebär ett mått av oberoende. Ursprungliggen uppstår därför inte intressemotsättningar inom utan mellan samhällena.
I Grundrisse skriver Marx:
"Hur många hinder jorden i sig än kan bjuda den, som bearbetar den och verkligen tillägnar sig den, bjuder den inget hinder för den levande individen att förhålla sig till den som sin oorganiska natur, sin verkstad, subjektets arbetsmedel, arbetsobjekt och livsmedel. De svårigheter som drabbar samfundet, kan endast härröra från andra samfund, som antingen redan slagit sig ner på ett landområde, eller stör samfundet i dess bosättning. Kriget är därför den stora kollektiva uppgiften, det stora gemensamma arbetet, som krävs antingen för att lägga under sig de objektiva betingelserna för livsuppehället, eller för att beskydda och föreviga innehav av dessa."
Marx förklarar vidare uppkomsten av privategendom inte utifrån produktionens höjande i allmänhet utan just utifrån dessa konflikter:
"I ju mindre utsträckning den enskildes egendom faktiskt kan göras fruktbärande endast genom det gemensamma arbetet - alltså som fallet är till exempel med bevattningsanläggningarna i orienten - ju mer stammens rent ursprungliga karaktär brutits ner av historisk rörelse och folkvandring, ju längre stammen avlägsnat sig från sin ursprungliga boplats för att slå sig ner på främmande mark, ju mer den alltså inträder i väsentligen nya arbetsbetingelser, varvid den enskildes energi vidareutvecklas - vilket medför att stammens kollektiva karaktär mer framträder och måste framträda som en negativ enhet riktad mot omvärlden - desto mer är betingelserna givna för att den enskilde ska bli privatägare till ett marområde."
Men relationerna mellan samhällena tar sig naturligtvis inte bara utryck i krig. Utbytet mellan samhällena är avgörande för ekonomins utveckling. Detta växer fram parallellt med utvecklingen av och som en förutsättning för arbetsdelning och specialisering. Detta sker dels inom samhället och dels mellan dem. Karaktären på detta utbytet speglar skillnaden i relationer.
Så här skriver Marx i Kapitalets första band om utvecklingen av utbytet:
"Det första villkoret för att ett bruksvärde skall ha möjlighet att bli ett bytesvärde är, att det inte har funnit användning som bruksvärde, att det är en överskjutande mängd bruksvärde utöver ägarens behov. Ting är i och för sig något åtskilt från människorna och dessa kan därför skilja sin från dem. För att människorna ömsesidigt skall kunna skilja sig från tingen, behöver de endast stillatigande erkänna varandra som privatägare av tingen. Just därvidlag förhåller de sig till varandra som av varandra oberoende personer. Ett sådant tillstånd av ömsesidigt främlingskap råder dock inte bland medlemmarna i ett primitivt samhälle, det må ha formen av en patriarkalisk familj, en gammalindisk by, en inka-stat etc. Varubytet börjar, där det primitiva samhället slutar, vid den punkt då de kontakterna med en främmande samhällen eller medlemmar av främmande samhällen börjar. Men så snart föremålen väl blivit varor i samhällets relationer utåt, blir de det också genom återverkan i det inre samhällslivet."
Detta specificeras av Engels i Anti Dühring:
"Privategendomen uppträder över huvud taget inte i historien som ett resultat av röveri och våld. Tvärt om. Den existerar redan, även om den är inskränkt till vissa föremål, i alla kulturfolks forna, naturvuxna gemenskapsorganisation. Den utvecklas redan inom ramen för denna gemenskap till vara, främst genom utbytet med främmande folk. Ju mer gemenskapens produkter antar varuform det vill säga ju färre av dem som produceras för producentens eget bruk och ju fler som produceras för utbyte, ju mer utbyte även inom gemenskapen tränger ut den ursprungliga naturvuxna arbetsledningen, desto ojämnare blir förmögenhetsfördelningen mellan gemenskapen och vi för en by av självägande bönder."
Allt detta till trotts så överlevde egendomsgemenskapen tusentals år efter det att människor blivit bofasta. Arkeologiska fynd talar om en lång tid av fredliga relationer, med en avsaknad av vapen, försvarsverk och krigiska kulturyttringar.
Även om samhällena var oberoende från varandra betyder det inte att de hade motsatta intressen. Det ekonomiska grundförhållandet är de samma oavsett oavhängigheten. Harrappakulturens utsträckning långt över nuvarande Pakistans gränser tyder tillexempel på att samhällena på ett naturlig och fredligtsätt kunde smälta samman utifrån ekonomins utveckling och av ömsesidig nytta.
Oavhängigheten gav vika för intressegemenskap. Även om olika former för relationer existerade sida vid sida kunde det gemensamma sättas främst.
Krigens ursprung
För att intressemotsättningarna mellan samhällen ska bli dominerande krävs vissa materiella omständigheter. Så länge samhällena är oavhängiga av varandra kan utvecklingen vara ojämn i olika samhällen utan att några möjligheter finns för utjämning. När ett samhälle hamnar i kris tvingas människor på flykt vilket kan orsaka konflikter med andra människor i andra samhällen.
Grundläggande för ömsesidig sammansmältning är den ekonomiska processen mot ökad samverkan och större produktionsenheter. Men särskilda omständigheter kan hindra den ekonomiska utvecklingen.
Det finns exempel på hur känsliga ekosystem på svårtillgängliga obebodda öar kollapsat då de blivit befolkade. Detta kan ha skapat desperata inbördeskrig för överlevnad. Andra exempel på tidiga samhällskriser är tätbebyggda områden där marken överanvänts och tillsist blivit obrukbar.
Men mer avgörande för utvecklingen är det faktum att stora delar av jordens yta består av slätter som är så näringsfattiga att de inte beskogas och inte kan användas för jordbruk. Människor har endast kunnat leva där som nomader. Detta produktionssätt har sina speciella betingelser. Varje boskapsjord kan enbart försörja ett begränsat antal människor varför gemenskaperna blir små, de tar sig formen av familjer eller klaner. Möjligheten att utveckla produktiviteten är mycket begränsad i jämförelse med vad som är möjligt i bofasta jordbrukande samhällen. Antalet boskapsdjur kan bara öka till en viss gräns för att inte betestrycket ska bli för stort och jorden erodera. Befolkningsökningen i dessa områden leder därför till utvandring.
Genom studier av hur det indoeuropeiska språket har spridit sig och genom arkeologiska data kan vi se hur nomadförflyttningar sammanfaller med en förändring av samhällena mot starkare skiktning och klassuppdelning.
Dessa historiska processer gör att de oavhängiga relationer och allt mer dominerande motsatta intressen omvandlar gemenskaperna. Förhållandena mellan samhällena flyttar in i samhället självt.
onsdag 18 juni 2008
tisdag 20 maj 2008
Asiatiska produktionssättet utifrån två olika infallsvinklar
När man diskuterar Marx och Engels begrepp "det asiatiska produktionssättet" är det avgörande att förstå i vilket sammanhang författarna tog upp det och vilket syftet var. Genom att förstå detta kan vi se vad som är viktigt i deras resonemang och frigöra det från sådant som är föråldrat och fel.
Deras kunskaper om Asien var helt uppenbart mycket bristfälliga. Men likväl använde de en metod när det närmade sig frågan som är mycket intressant. De separerade inte historiska epoker eller länder som separata observationsobjekt utan de såg dem som del i en historiskprocess. På så vis kunde de dissekera samhället i dess utveckling, göra det begripligt och där igenom förändringsbart.
I Perry Anderson och Ernest Mandels texter utkristalliseras två olika infallsvinklar vad det gäller att förstå det asiatiska produktionssättet. Det ena är helt enkelt en analys av vilket typ av samhälle som existerat inom ett visst avgränsat geografiskt/kulturellt område - Indien, de muslimska väldena och Kina - under en viss avgränsad tidsperiod. Frågan man utgår ifrån är: Vilket typ av samhälle har existerade i dessa områden? Detta är den tydliga utgångspunkten då Perry Anderson skriver. Han går igenom historien för civilisationerna och visar på deras skillnader och problemen med Marx och Engels analyser.
Denna infallsvinkel har också Ernest Mandel men han försvarar begreppet "det asiatiska produktionssättet". Han ser det som ett nödvändigt avsteg från det statiska stalinistiska historieschemat. Han hävdar en gemensam grund för produktionssättet i bevattningsanläggningarna vilket Perry Anderson vederlägger.
Den andra infallsvinkeln är att se det asiatiska produktionssättet som en fas som behövs för att förklara en utvecklingen i mäniskans samhällen. Frågan man söker svar på är då: Hur kunde männskliga samhällen utvecklas från klass - och statslösa stamsamhällen över till klassamhällen och kaptalism? Perry Anderson beskriver hur Marx utifrån detta vidgade begreppet till att omfatta en mängd olika samhällen vilket han anser gör begreppet omöjligt att använda. Mandel menar att man inte kan dela in historien i faser utan att fastna i stalinismens determinism.
I Marx Förkapitalistiska produktions- och egendomsformer och kapitales tolfte kapitel tas de asiatiska formerna upp just utifrån den senare utgångspunkten. Här är inte det geografiska eller historiska avgränsningarna av vikt utan produktionssättet är ett led i en historisk process. I fokus är själva drivkrafterna i den samhälleliga utvecklingen, olika aspekter som avgör vilken väg utvecklingen tar, faktorer som lett fram mot kapitalism och faktorer som bromsat en sådan utveckling.
För att vi ska kunna göra något med och använda oss av fakta - studier av historiska texter, arkeologiska fynd och så vidare - behövs idéer om hur vi ska tolka materialet för att göra det meningsfullt. Empiriskt material är brottstycken, pusselbitar i en komplex och dynamisk verklighet. För att förstå måste vi se fakta som en del i en process, av ett sammanhang.
De båda infallsvinklarna till det asiatiska produktionssättet utesluter inte varandra utan förutsätter varandra. Begreppet är en hypotes, den är del i ett mer omfattande försök att förklara de mänskliga samhällenas historiska utveckling. Marx och Engels arbeten visar att de med ganska lite fakta kunde forma teorier som stått sig in i vår tid och som på häpnadsväckande sätt kunnat föregripa vetenskapliga landvinningar och förutse historiska utvecklingar. Nyckeln är dialektiken, en metod som förfinats av Hegel och som Marx använde till att studera de materiella förhållandena och historien.
Hypoteser har självklart inget eget berättigande utan måste bevisa sin riktighet i förhållande till verkligheten. Vi behöver kunna visa på och studera exempel på det asiatiska produktionssättet för att vi ska kunna se att teorin verkligen stämmer. I detta sammanhang är studier av de asiatiska rikenas historia, av vad som faktiskt var, viktig. Men även om vi så som Perry Anderson kommer till slutsatsen att Marx etikett inte är relevant för att förstå de asiatiska väldenas historia vederlägger detta inte nödvändigtivs teorierna.
Ett genomgående problem för Marx och Engels som hänger samman med den bild vetenskapen då de levde och verkade hade på historien är att man inte greppade den stora tidsrymd som den mänskliga historien omfattar. De tenderar att se historiska utvecklingar som mindre utdragna än vi i dag vet att de var.
Deras kunskaper om Asien var helt uppenbart mycket bristfälliga. Men likväl använde de en metod när det närmade sig frågan som är mycket intressant. De separerade inte historiska epoker eller länder som separata observationsobjekt utan de såg dem som del i en historiskprocess. På så vis kunde de dissekera samhället i dess utveckling, göra det begripligt och där igenom förändringsbart.
I Perry Anderson och Ernest Mandels texter utkristalliseras två olika infallsvinklar vad det gäller att förstå det asiatiska produktionssättet. Det ena är helt enkelt en analys av vilket typ av samhälle som existerat inom ett visst avgränsat geografiskt/kulturellt område - Indien, de muslimska väldena och Kina - under en viss avgränsad tidsperiod. Frågan man utgår ifrån är: Vilket typ av samhälle har existerade i dessa områden? Detta är den tydliga utgångspunkten då Perry Anderson skriver. Han går igenom historien för civilisationerna och visar på deras skillnader och problemen med Marx och Engels analyser.
Denna infallsvinkel har också Ernest Mandel men han försvarar begreppet "det asiatiska produktionssättet". Han ser det som ett nödvändigt avsteg från det statiska stalinistiska historieschemat. Han hävdar en gemensam grund för produktionssättet i bevattningsanläggningarna vilket Perry Anderson vederlägger.
Den andra infallsvinkeln är att se det asiatiska produktionssättet som en fas som behövs för att förklara en utvecklingen i mäniskans samhällen. Frågan man söker svar på är då: Hur kunde männskliga samhällen utvecklas från klass - och statslösa stamsamhällen över till klassamhällen och kaptalism? Perry Anderson beskriver hur Marx utifrån detta vidgade begreppet till att omfatta en mängd olika samhällen vilket han anser gör begreppet omöjligt att använda. Mandel menar att man inte kan dela in historien i faser utan att fastna i stalinismens determinism.
I Marx Förkapitalistiska produktions- och egendomsformer och kapitales tolfte kapitel tas de asiatiska formerna upp just utifrån den senare utgångspunkten. Här är inte det geografiska eller historiska avgränsningarna av vikt utan produktionssättet är ett led i en historisk process. I fokus är själva drivkrafterna i den samhälleliga utvecklingen, olika aspekter som avgör vilken väg utvecklingen tar, faktorer som lett fram mot kapitalism och faktorer som bromsat en sådan utveckling.
För att vi ska kunna göra något med och använda oss av fakta - studier av historiska texter, arkeologiska fynd och så vidare - behövs idéer om hur vi ska tolka materialet för att göra det meningsfullt. Empiriskt material är brottstycken, pusselbitar i en komplex och dynamisk verklighet. För att förstå måste vi se fakta som en del i en process, av ett sammanhang.
De båda infallsvinklarna till det asiatiska produktionssättet utesluter inte varandra utan förutsätter varandra. Begreppet är en hypotes, den är del i ett mer omfattande försök att förklara de mänskliga samhällenas historiska utveckling. Marx och Engels arbeten visar att de med ganska lite fakta kunde forma teorier som stått sig in i vår tid och som på häpnadsväckande sätt kunnat föregripa vetenskapliga landvinningar och förutse historiska utvecklingar. Nyckeln är dialektiken, en metod som förfinats av Hegel och som Marx använde till att studera de materiella förhållandena och historien.
Hypoteser har självklart inget eget berättigande utan måste bevisa sin riktighet i förhållande till verkligheten. Vi behöver kunna visa på och studera exempel på det asiatiska produktionssättet för att vi ska kunna se att teorin verkligen stämmer. I detta sammanhang är studier av de asiatiska rikenas historia, av vad som faktiskt var, viktig. Men även om vi så som Perry Anderson kommer till slutsatsen att Marx etikett inte är relevant för att förstå de asiatiska väldenas historia vederlägger detta inte nödvändigtivs teorierna.
Ett genomgående problem för Marx och Engels som hänger samman med den bild vetenskapen då de levde och verkade hade på historien är att man inte greppade den stora tidsrymd som den mänskliga historien omfattar. De tenderar att se historiska utvecklingar som mindre utdragna än vi i dag vet att de var.
måndag 19 maj 2008
Likheter och olikheter mellan asiatiska riken
Indien, Kina och de muslimska väldenas historia har gemensamma drag. De är civilisationer som förenat människor över stora arealer i kontrast till ett Europa som varit uppsplittrat av en mängd olika riken. Gemensamt är också dessa samhällssystems överlevnadsförmåga, hur grundläggande strukturer kunde bibehållas genom århundradena, medan samhälleliga kriser i Europa ledde till strukturella omvandlingar - slavsamhällets uppkomst och övergången till feodalism och vidare till kapitalism.
Detta var också i fokus för Marx analyser av det asiatiska produktionssättet. Asien undersöktes som en kontrast för att förstå Europa och förutsättningarna för kapitalismens utveckling.
Men som Perry Anderson visar är dessa asiatiska välden likväl inbördes mycket olika. Vi har de muslimska väldenas handelsekonomi, det Indiska kastsamhället och det Kinesiska godsägar- och byråkratsamhället. Anderson visar att Mandels hävdande av bevattningssystemets betydelse som grunden för ett asiatiska produktionssätt inte håller och då allra minst i fallet med de muslimska väldena.
Både Perry Anderson och Ernest Mandel förkastar utvidgningen av begreppet utifrån resonemanget kring de kollektiva bysamhällena - att man i stället ser det asiatiska produktionssättet som ett övergångsstadium från klasslöstsamhälle till klassamhälle.
Gör man detta passar varken Kina eller de muslimska väldena, enligt Perry Andersons genomgång, in under etiketten. Men hur är det med Indien? Det var främst det Indiska samhället som Marx studerade då han skrev om det asiatiska produktionssättet. Anderson menar att några jämlika självständiga byar inte fanns i Indien men han går inte närmare in på frågan.
Detta var också i fokus för Marx analyser av det asiatiska produktionssättet. Asien undersöktes som en kontrast för att förstå Europa och förutsättningarna för kapitalismens utveckling.
Men som Perry Anderson visar är dessa asiatiska välden likväl inbördes mycket olika. Vi har de muslimska väldenas handelsekonomi, det Indiska kastsamhället och det Kinesiska godsägar- och byråkratsamhället. Anderson visar att Mandels hävdande av bevattningssystemets betydelse som grunden för ett asiatiska produktionssätt inte håller och då allra minst i fallet med de muslimska väldena.
Både Perry Anderson och Ernest Mandel förkastar utvidgningen av begreppet utifrån resonemanget kring de kollektiva bysamhällena - att man i stället ser det asiatiska produktionssättet som ett övergångsstadium från klasslöstsamhälle till klassamhälle.
Gör man detta passar varken Kina eller de muslimska väldena, enligt Perry Andersons genomgång, in under etiketten. Men hur är det med Indien? Det var främst det Indiska samhället som Marx studerade då han skrev om det asiatiska produktionssättet. Anderson menar att några jämlika självständiga byar inte fanns i Indien men han går inte närmare in på frågan.
tisdag 13 maj 2008
Ernest Mandel om "det asiatiska produktionssättet"
Ernst Mandel tar upp begreppet det asiatiska produktionssättet i sin skrift Marx ekonomiska tänkande. Han fokuserar där på själva debatten om det asiatiska produktionssättet, hur begreppet fortlevt och använts efter Marx död. Till skillnad från Perry Anderson tar Mandel begreppet i försvar.
Begreppet som Marx vid upprepade gånger återkom till, togs inte med av Engels i sin uppräkning av historiska stadier i "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Det togs senare upp i modifierade form av Lenin. Detta har skapat en livlig debatt mellan marxister.
I och med Stalinismens seger i Ryssland gjordes historiematerialismen allt mer mekanisk och det asiatiska produktionssättet rensades bort. Mandel skriver att "begreppet fördömdes vid den beryktade ‘diskussionen i Leningrad’ 1931".
Men i Tyskland tog kommunisten Karl August Wittfogel upp och försvarade begreppet så att debatten fick nytt liv i Västeuropa efter andra världskriget.
Detta menar Mandel var en nyttig frigörelse från stalinisternas statiska historieschema. Men han är inte enbart positiv. Han beskriver hur olika tolkningar utkristalliserats kring hur begreppet ska förstås och användas. Mandel exemplifierar den ena riktningen med författarna Maurice Godelier, Jean Chesneaux, Jean Suret-Canale och Pierre Boiteau. De har velat bredda begreppet och förstå det som ett övergångsstadium mellan ett klasslöstsamhälle och ett klassamhälle. Något man kan förstå att marx menar i inledningen till Till kritiken av den politiska ekonomin då har räknar upp historiska stadier så som varande asiatiskt, slavhållar-, feodalt och kapitalistiskt samhälle. Mandel menar att man i och med detta återför marxismen till ett statiskt schema.
I stället tar Mandel ställning för att det asiatiska produktionssättet ska tolkas som något som uppstått i förhållande till geografiska och klimatologiska faktorer som krävt omfattande bevattningsanläggningar vilket i sin tur nödvändiggjort en stark centraliserad stat.
Mandel lyfter fram att i Indien, Kina och de muslimska väldena, till skillnad från andra civilisationer som vissa författare vill inlemma under etiketten, kunde den grundläggande formen bevaras fram till kolonisationen. Civilisationerna har inte varit statiska i det att de inte utvecklats men likväl har grundstrukturerna kunnat bestå.
Mandel citerar en Guy Dhuquois som skriver:
"även bortsett från privategendomens stora betydelse, som i förening med storgodsen lett till en begynnande feodalism, framstår statens ekonomiska dominans som godtycklig i förhållande till de tekniska behoven’. Därför var denna dominans inte heller varaktig utan ledde till en kontinuerlig ekonomisk tillbakagång och slutligen till rikets sammanbrott, utan att utmynna i den pånyttfödelse som var så karakteristisk för länder som Indien och Kina."
Mandel skriver vidare om godsägarnas ställning i Kina: "Det är bara det att denna feodalklass aldrig blev någon härskande klass. Dess framträngande uppfattades alltid som intrång i statens makt och böndernas rätt. Då intrånget gick för långt utlöste det regelbundet en ekonomisk och politisk kris, som i regel slutade med att den regerande dynastin störtades genom ett bondekrig, varefter en ny dynasti inträdde på scenen och återförde godsägarna till ordningen."
Vid definitionen av begreppet sätter Mandel alltså fokus på geografin, att det ska ses som en analys av specifika asiatiska välden. De av motsatt ståndpunkt vill i linje med Marx senare texter lägga vikt vid bygemenskaperna och därmed öppna upp för att tolka in förekomsten av produktionssättet över hela världen och i en mängd mycket varierande former. I linje med detta vill man se produktionssättet som ett led i en historisk process från klasslöst till klassamhälle. Här kommer vi in på diskussionen om det härskande skiktet inom det asiatiska produktionssättet ska betecknas som en klass eller inte.
Mandel skriver om Michael Mauke som hävdar "att inom det asiatiska produktionssättet de härskande skikten visserligen tillägnar sig den sociala överskottsprodukten och har ett avgörande inflytande över de producerande skiktens merarbete. Han tillfogar dock genast: ‘Så länge dessa två företeelser – trots allt missbruk och all parasitism – är omedelbart knutna till fullgörandet av funktioner för hela samhällets räkning (byråkrati, teokrati osv.) kan det för Marx väl redan vara fråga om regering, dominans, despoti, däremot ännu ej om ”klasser”"
Mandel exemplifierar även med Eric Hobsbawm som skriver att det asiatiska produktionssättet ännu inte representerar något klassamhälle utan på sin höjd ett klassamhälle "av primitiv typ".
Dessa ståndpunkter tar Mandel avstånd från. Han skriver: "På de medeltida feodalgodsen fyllde feodalherren eller klostrets abbot funktioner som ‘gagnade hela samhället’ på samma sätt som den skriftlärde i det gamla Egypten eller mandarinen i det klassiska Kina. De svarade för torrläggning av sumpmark eller såg till att diken grävdes om naturen så krävde, de skyddade egendom mot rövare osv. Allt detta hindrade dock inte att de tillägnade sig den sociala överskottsprodukten som vederlag för dessa ‘tjänster’ – även om förhistorien och historien visar att samma funktioner kan fyllas av bygemenskapen utan att ge upphov till ekonomiska privilegier.
I denna mening kan vi tala om uppkomsten av en härskande klass inom det asiatiska produktionssättet. Men på de härskande klassernas historiska skala ligger den förvisso närmast de primitiva funktioner som fylldes av ‘gemenskapens tjänare’ och längst bort från den nutida bourgeoisin."
Begreppet som Marx vid upprepade gånger återkom till, togs inte med av Engels i sin uppräkning av historiska stadier i "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Det togs senare upp i modifierade form av Lenin. Detta har skapat en livlig debatt mellan marxister.
I och med Stalinismens seger i Ryssland gjordes historiematerialismen allt mer mekanisk och det asiatiska produktionssättet rensades bort. Mandel skriver att "begreppet fördömdes vid den beryktade ‘diskussionen i Leningrad’ 1931".
Men i Tyskland tog kommunisten Karl August Wittfogel upp och försvarade begreppet så att debatten fick nytt liv i Västeuropa efter andra världskriget.
Detta menar Mandel var en nyttig frigörelse från stalinisternas statiska historieschema. Men han är inte enbart positiv. Han beskriver hur olika tolkningar utkristalliserats kring hur begreppet ska förstås och användas. Mandel exemplifierar den ena riktningen med författarna Maurice Godelier, Jean Chesneaux, Jean Suret-Canale och Pierre Boiteau. De har velat bredda begreppet och förstå det som ett övergångsstadium mellan ett klasslöstsamhälle och ett klassamhälle. Något man kan förstå att marx menar i inledningen till Till kritiken av den politiska ekonomin då har räknar upp historiska stadier så som varande asiatiskt, slavhållar-, feodalt och kapitalistiskt samhälle. Mandel menar att man i och med detta återför marxismen till ett statiskt schema.
I stället tar Mandel ställning för att det asiatiska produktionssättet ska tolkas som något som uppstått i förhållande till geografiska och klimatologiska faktorer som krävt omfattande bevattningsanläggningar vilket i sin tur nödvändiggjort en stark centraliserad stat.
Mandel lyfter fram att i Indien, Kina och de muslimska väldena, till skillnad från andra civilisationer som vissa författare vill inlemma under etiketten, kunde den grundläggande formen bevaras fram till kolonisationen. Civilisationerna har inte varit statiska i det att de inte utvecklats men likväl har grundstrukturerna kunnat bestå.
Mandel citerar en Guy Dhuquois som skriver:
"även bortsett från privategendomens stora betydelse, som i förening med storgodsen lett till en begynnande feodalism, framstår statens ekonomiska dominans som godtycklig i förhållande till de tekniska behoven’. Därför var denna dominans inte heller varaktig utan ledde till en kontinuerlig ekonomisk tillbakagång och slutligen till rikets sammanbrott, utan att utmynna i den pånyttfödelse som var så karakteristisk för länder som Indien och Kina."
Mandel skriver vidare om godsägarnas ställning i Kina: "Det är bara det att denna feodalklass aldrig blev någon härskande klass. Dess framträngande uppfattades alltid som intrång i statens makt och böndernas rätt. Då intrånget gick för långt utlöste det regelbundet en ekonomisk och politisk kris, som i regel slutade med att den regerande dynastin störtades genom ett bondekrig, varefter en ny dynasti inträdde på scenen och återförde godsägarna till ordningen."
Vid definitionen av begreppet sätter Mandel alltså fokus på geografin, att det ska ses som en analys av specifika asiatiska välden. De av motsatt ståndpunkt vill i linje med Marx senare texter lägga vikt vid bygemenskaperna och därmed öppna upp för att tolka in förekomsten av produktionssättet över hela världen och i en mängd mycket varierande former. I linje med detta vill man se produktionssättet som ett led i en historisk process från klasslöst till klassamhälle. Här kommer vi in på diskussionen om det härskande skiktet inom det asiatiska produktionssättet ska betecknas som en klass eller inte.
Mandel skriver om Michael Mauke som hävdar "att inom det asiatiska produktionssättet de härskande skikten visserligen tillägnar sig den sociala överskottsprodukten och har ett avgörande inflytande över de producerande skiktens merarbete. Han tillfogar dock genast: ‘Så länge dessa två företeelser – trots allt missbruk och all parasitism – är omedelbart knutna till fullgörandet av funktioner för hela samhällets räkning (byråkrati, teokrati osv.) kan det för Marx väl redan vara fråga om regering, dominans, despoti, däremot ännu ej om ”klasser”"
Mandel exemplifierar även med Eric Hobsbawm som skriver att det asiatiska produktionssättet ännu inte representerar något klassamhälle utan på sin höjd ett klassamhälle "av primitiv typ".
Dessa ståndpunkter tar Mandel avstånd från. Han skriver: "På de medeltida feodalgodsen fyllde feodalherren eller klostrets abbot funktioner som ‘gagnade hela samhället’ på samma sätt som den skriftlärde i det gamla Egypten eller mandarinen i det klassiska Kina. De svarade för torrläggning av sumpmark eller såg till att diken grävdes om naturen så krävde, de skyddade egendom mot rövare osv. Allt detta hindrade dock inte att de tillägnade sig den sociala överskottsprodukten som vederlag för dessa ‘tjänster’ – även om förhistorien och historien visar att samma funktioner kan fyllas av bygemenskapen utan att ge upphov till ekonomiska privilegier.
I denna mening kan vi tala om uppkomsten av en härskande klass inom det asiatiska produktionssättet. Men på de härskande klassernas historiska skala ligger den förvisso närmast de primitiva funktioner som fylldes av ‘gemenskapens tjänare’ och längst bort från den nutida bourgeoisin."
lördag 10 maj 2008
Perry Anderson om "det asiatiska produktionssättet"
Som en separat del i boken "Den absoluta statens utveckling" skriver marxisten Perry Anderson om Marx hänvisningar till ett asiatiskt produktionssätt. Han ställer sig i grunden kritisk till detta begrepp. Andersson menar att Marx och Engels i stort tog över idéerna från en gammal europeisk tradition vad gäller synsättet på Asien. En utgångspunkt där man sammanför olika samhällen under en etikett och där man bygger sina analyser med Europa som mall och Asien som det annorlunda. Ofta återkommande i dessa analyser har varit beskrivningar av asiatiska samhällen som stagnerade, oföränderliga och fullständigt dominerade av despoter. Utöver detta hade Marx och Engels de minst sagt bristfälliga rapporterna från europeiska kolonisatörerna som faktaunderlag.
Perry Anderson menar att Marx i sina analyser svajar mellan olika ståndpunkter vad gäller grundläggande förståelse av det asiatiska produktionssättet. I de första hänvisningarna betonas hur dessa ekonomier är beroende av omfattande bevattningsanläggningar vilket förutsätter en centraliserad stat och en avsaknad av privat ägande. Senare kommer han att i stället lyfta fram ett kommunalt oberoende och ägande som avgörande. Ett lokalt ägande som döljs under det statliga. Byarna producerar för egna behov där jordbruk och hantverk är förenat och med litet behov av utbyte i det övriga samhället. Detta är basen för enheternas autonomi. Marx talar också om bygemenskaperna som förhållandevis jämlik.
Anderson skriver: "Ingen helt sammanhängande eller systematisk redogörelse för det "asiatiska produktionssättet" kan på grund av det ovan antydda svängningarna utvinnas ur deras skrifter. Men bortsett från detta innefattade Marx utkast till vad han ansåg som urtyper för den asiatiska samhällsformationen följande beståndsdelar: frånvaron av privat jordegendom, närvaron av omfattande bevatttningsanläggningar inom jordbruket, existensen av självtillräckliga bygemensakaper som förenade hantvek med odling och kommunalt jordägande, stagnerade, passiva rentier- eller byråkratistäder samt en dominerande despotisk statsapparat som slår under sig det mesta av överskottet, och som inte bara fungerar som den härskande klassens ventrala förtrycksapparat, utan även som den ekonomiska utsugningens viktigaste verktyg. Mellan de självproducerande byarna "där nere" och de hypertrofierade staten "där ovan" fanns inga mellanliggande krafter. Statens inflytande på mosaiken av byar under den var rent yttre och tributkrävande, och dess konsolidering eller förströelse lämnade båda landsbygdssamhället oberörda. Österlandets politiska historia var sålunda i grunden kretsformad; den innehöll ingen dynamisk eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens sekellånga tröghet eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens tröghet och orörligehet sedan det väl uppnått sin speciella kulturnivå."
Perry Anderson menar att betoningen av by-samhällena är oförenlig med idéerna om österländs despotisk centralisering. "Existensen av en kraftfull, centraliserad stat förutsätter nämligen enligt den historiska materialismens mest elementära grundsatser, en utvecklad klasskicktning medan den förhärskande kommunal byegendom faktiskt implicerar en förklassig eller en klasslös samhällsstruktur. Hur skulle detta egentligen gå ihop? På samma sätt var Marx och Engels ursprungliga framhävande av betydelsen hos den despotiska statens offentliga bevattningsarbeten helt oförenlig med deras senare betonande av bygemenskapernas självtillräcklighet."
Perry Anderson går sedan vidare med att kortfattat beskriva de muslimska väldenas och Kinas historia och konkretiserar på så vis problemen med Marx och Engels analyser. Han konkluderar denna jämförelse med att "de kinesiska och islamska civilisationerna med deras olika naturgivna miljöer, som under nya tidens början tillsammans täckte större delen av den asiatiska landmassan, utgjorde sålunda två klart skiljaktiga stats- och samhällsmorfologier. De står i kontrast till varandra på praktiskt taget varje område."
De muslimska väldena
Vad gäller de muslimska väldena grundades de av nomadstammar. Genom sin mobilitet och utvecklade stridskonst kunde de lägga under sig stora områden samtidigt som mobiliteten också gjorde dem till utmärkta förmedlare av varor. Ekonomin kretsade kring handel, man var en förmedlande länk mellan Asien och Europa. Jorden ägdes av härskaren eller staten, men i praktiken lämnades jordbruket åt privata brukare. Någon utvecklad kontroll var inte möjlig och jordbruket var heller inget som väldena lade någon vikt vid.
Den centraliserade makten gjorde att det privata ägandet inte fick några skarpa konturer så väl på landet som i städerna och alla var utsatta för härskaren nyckfulla inskränkningar av rörelsefriheten.
De klanband som den ekonomiska utvecklingen bröt ersattes av den religiösa gemenskapen i Islam. Staten dominerades också av den militära apparaten som bars upp av ett elitgarde som i avsaknad av en adel utgjordes av slavar.
Kina
I kontrast till de muslimska väldena var jordbruket i fokus för den Kinesiska ekonomin. Tidigt utvecklade den kinesiska civilisationen betydande bevattningssystem. "De första viktigare konturkanalerna för att avleda vatten från floderna och bevattna fälten byggdes under Ch´instaten på 200-talet f.kr. I Gulaflodens lägre liggande båcken åt nordöst anlade den efterföljande Hanstaten undan för undan en imponerande rad av kanaler, dammar och reservoarer med det kombinerade syftet att bringa översvämningar under kontroll och på ett reglerat sätt tillhandahålla vatten för odling"... "Både Ch´in- och Hanstaterna anlade också imponerande transportkanaler för att snabbt kunna frakta spannmålsskatterna till sina magasin."
Vidare skriver Anderson om T´angdynastin 300-600 e.kr: "Staten var juridisktsätt den enda jordägaren enligt regeln "Varje fläck under himlen är kejsarens mark. Odlingen av jorden baserades på ett "lika lott-system" chün-t´ien, som från början ärfts från det nordliga Weiriket och som administrativt genomtvingades i en utsträckning som har förvånat senare historiker."... "Det primära syftet med systemet var att utbreda odlingen och förhindra att aristokratiska jordägare byggde upp stora privata gods. Statens egna tjänstemän tilldelades ordentliga offentliga jordstycken för sitt eget underhåll."
Denna stat kontrollerades ursprungligen av en militär ärftlig beriden adel. Men under epoken skapades ett examensväsen som stärkte de statliga ämbetsmännens makt. "Statsapparatens militära gren skulle senare visserligen ge upphov till en lång rad av tronkrävande generaler, men skulle aldrig mer bli funktionellt dominerande inom det kinesiska kejsardömet."
Epoken gick i graven under en rad nomadinvationer. "Den tillspetsade krisen vid 700-talets mitt bröt fullständigt sönder registren över jordlotterna och gjorde i praktiken slut på chü-t´ien-ordningen på landsbyggden. Inom fem år efter An-Lushans uppror hade antalet registrerade hushåll minskat med 80 procent. Nu uppstod stora privata gods, chang-yuan som ägdes av lägre adelsmän, byråkrater och officerare. Det var inte frågan om sammanhängande latifundier utan om sammanförda lottersom brukades av bondearrendatorer, anställd arbetskraft och tillfälligtvis även slavar, övervakade av gårdsfogdar. Arrendena uppgick för arrendatorerna på dessa gods vanligen till hälften av produktionen, en utsugningsgrad som var betydligt högre än den som staten tillämpade på chün-t´ien-lotterna."
Utvecklingen av det privat ägande och godsystemet fortsatte att utvecklas. Samtidigt förblev småjordbruken viktiga. Under Sungepoken (900-talet - 1200-talet) beräknas att kanske så mycket som 60 procent av den totala landsbygdsbefolkningen var självständiga småjordbrukare utanför godsen. Anderson skriver: "Det statliga ägandet av all jord bibehölls nominellt i Sungtidens rättsteori, men var nu i praktiken en död bokstav. Från och med nu och fram till slutet skulle privat jordegendom, om än underkastat vissa viktiga inskränkningar, komma att utmärka det kinesiska kejserliga samhället."
Perry Anderson menar att tvärt emot Marx antagande så ledde det privata ägandet till en utveckling av bevattningsanläggningarna.
"Det skedde under Sungepoken en påtaglig uppgång i bevattningsanläggningarnas allmänna omfattning med en tredubbling i förhållande till föregående dynastier. Sunggodsägarnas investeringar i stora uppodlingsprojekt var mer omfattande än de offentliga anläggningarna. Den privata jordegendomens uppkomst sammanföll med en förhärskande ställning för den konstbevattnade risodlingen inom den kinesiska jordbruksekonomin i dess helhet; båda tillhörde Sungepokens nya företeelser. De stora flertalet bevattningsanläggningar var i fortsättningen lokala i sin karaktär och krävde föga eller intet av statsingripande".
I Kina utvecklades tidigt vetenskap och teknik på ett sätt som vida översteg utvecklingen i någon annan del av världen. På 200-talet tillverkades stål. Silke och papper var andra mycket tidiga uppfinningar. "Det är möjligt att den kinesiska järnproduktionen på 1000-talet var ungefär lika stor som den sammanslagda europeiska vid 1700-talets ingång. Det vare denna järnframställnings snabba tillväxt som möjliggjorde mångfaldigandet av de jordbruksredskap som spreds över landsbygden och den utökade vapenindustrin. Samma period bevittnade en förvånande ansamling av nya uppfinningar. Eldvapen utvecklades för krigsbruk, rörliga typer framställdes för boktryck, magnetiska kompasser användes som navigationsinstrument och mekaniska ur konstruerades."
Trotts den enorma utvecklingen i Kina blev man i och med kapitalismens genombrott i Europa lämnad på efterkälken. Anderson skriver "Produktivkrafternas tillväxt tycks nämligen i det kejserliga Kina ha antagit en märkvärdig spiralform efter Sungtidens stora socioekonomiska omvälvningar på 900-1200-talen. De upprepade sin utveckling på allt högre nivåer utan att någonsin anta en helt ny gestalt, tills denna återkommande dynamik bröts och övermannades av krafter som stod utanför den traditionella samhällsfromationen."
Jordbruket kunde inte vidareutvecklas och teknikens utveckling kunde inte förverkliga sin potential. Anderson skriver att detta berodde dels på ägandebegreppets otydlighet och de statliga inskränkningarna. Vidare på examenssystemet som erbjöd det övre skiktet en karriärsväg som inte innebar utveckling av de produktionsmedel de besatt. Detta sammanband staten, godsägare, köpmän och bankirer och förhindrade framväxten av klart definierade klassidentiteter.
Perry Anderson avslutar sin text med en uppmaning om att låta begreppet "det asiatiska produktionssättet" få den begravning det förtjänar.
Perry Anderson menar att Marx i sina analyser svajar mellan olika ståndpunkter vad gäller grundläggande förståelse av det asiatiska produktionssättet. I de första hänvisningarna betonas hur dessa ekonomier är beroende av omfattande bevattningsanläggningar vilket förutsätter en centraliserad stat och en avsaknad av privat ägande. Senare kommer han att i stället lyfta fram ett kommunalt oberoende och ägande som avgörande. Ett lokalt ägande som döljs under det statliga. Byarna producerar för egna behov där jordbruk och hantverk är förenat och med litet behov av utbyte i det övriga samhället. Detta är basen för enheternas autonomi. Marx talar också om bygemenskaperna som förhållandevis jämlik.
Anderson skriver: "Ingen helt sammanhängande eller systematisk redogörelse för det "asiatiska produktionssättet" kan på grund av det ovan antydda svängningarna utvinnas ur deras skrifter. Men bortsett från detta innefattade Marx utkast till vad han ansåg som urtyper för den asiatiska samhällsformationen följande beståndsdelar: frånvaron av privat jordegendom, närvaron av omfattande bevatttningsanläggningar inom jordbruket, existensen av självtillräckliga bygemensakaper som förenade hantvek med odling och kommunalt jordägande, stagnerade, passiva rentier- eller byråkratistäder samt en dominerande despotisk statsapparat som slår under sig det mesta av överskottet, och som inte bara fungerar som den härskande klassens ventrala förtrycksapparat, utan även som den ekonomiska utsugningens viktigaste verktyg. Mellan de självproducerande byarna "där nere" och de hypertrofierade staten "där ovan" fanns inga mellanliggande krafter. Statens inflytande på mosaiken av byar under den var rent yttre och tributkrävande, och dess konsolidering eller förströelse lämnade båda landsbygdssamhället oberörda. Österlandets politiska historia var sålunda i grunden kretsformad; den innehöll ingen dynamisk eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens sekellånga tröghet eller kumulativ utveckling. Följden blev Asiens tröghet och orörligehet sedan det väl uppnått sin speciella kulturnivå."
Perry Anderson menar att betoningen av by-samhällena är oförenlig med idéerna om österländs despotisk centralisering. "Existensen av en kraftfull, centraliserad stat förutsätter nämligen enligt den historiska materialismens mest elementära grundsatser, en utvecklad klasskicktning medan den förhärskande kommunal byegendom faktiskt implicerar en förklassig eller en klasslös samhällsstruktur. Hur skulle detta egentligen gå ihop? På samma sätt var Marx och Engels ursprungliga framhävande av betydelsen hos den despotiska statens offentliga bevattningsarbeten helt oförenlig med deras senare betonande av bygemenskapernas självtillräcklighet."
Perry Anderson går sedan vidare med att kortfattat beskriva de muslimska väldenas och Kinas historia och konkretiserar på så vis problemen med Marx och Engels analyser. Han konkluderar denna jämförelse med att "de kinesiska och islamska civilisationerna med deras olika naturgivna miljöer, som under nya tidens början tillsammans täckte större delen av den asiatiska landmassan, utgjorde sålunda två klart skiljaktiga stats- och samhällsmorfologier. De står i kontrast till varandra på praktiskt taget varje område."
De muslimska väldena
Vad gäller de muslimska väldena grundades de av nomadstammar. Genom sin mobilitet och utvecklade stridskonst kunde de lägga under sig stora områden samtidigt som mobiliteten också gjorde dem till utmärkta förmedlare av varor. Ekonomin kretsade kring handel, man var en förmedlande länk mellan Asien och Europa. Jorden ägdes av härskaren eller staten, men i praktiken lämnades jordbruket åt privata brukare. Någon utvecklad kontroll var inte möjlig och jordbruket var heller inget som väldena lade någon vikt vid.
Den centraliserade makten gjorde att det privata ägandet inte fick några skarpa konturer så väl på landet som i städerna och alla var utsatta för härskaren nyckfulla inskränkningar av rörelsefriheten.
De klanband som den ekonomiska utvecklingen bröt ersattes av den religiösa gemenskapen i Islam. Staten dominerades också av den militära apparaten som bars upp av ett elitgarde som i avsaknad av en adel utgjordes av slavar.
Kina
I kontrast till de muslimska väldena var jordbruket i fokus för den Kinesiska ekonomin. Tidigt utvecklade den kinesiska civilisationen betydande bevattningssystem. "De första viktigare konturkanalerna för att avleda vatten från floderna och bevattna fälten byggdes under Ch´instaten på 200-talet f.kr. I Gulaflodens lägre liggande båcken åt nordöst anlade den efterföljande Hanstaten undan för undan en imponerande rad av kanaler, dammar och reservoarer med det kombinerade syftet att bringa översvämningar under kontroll och på ett reglerat sätt tillhandahålla vatten för odling"... "Både Ch´in- och Hanstaterna anlade också imponerande transportkanaler för att snabbt kunna frakta spannmålsskatterna till sina magasin."
Vidare skriver Anderson om T´angdynastin 300-600 e.kr: "Staten var juridisktsätt den enda jordägaren enligt regeln "Varje fläck under himlen är kejsarens mark. Odlingen av jorden baserades på ett "lika lott-system" chün-t´ien, som från början ärfts från det nordliga Weiriket och som administrativt genomtvingades i en utsträckning som har förvånat senare historiker."... "Det primära syftet med systemet var att utbreda odlingen och förhindra att aristokratiska jordägare byggde upp stora privata gods. Statens egna tjänstemän tilldelades ordentliga offentliga jordstycken för sitt eget underhåll."
Denna stat kontrollerades ursprungligen av en militär ärftlig beriden adel. Men under epoken skapades ett examensväsen som stärkte de statliga ämbetsmännens makt. "Statsapparatens militära gren skulle senare visserligen ge upphov till en lång rad av tronkrävande generaler, men skulle aldrig mer bli funktionellt dominerande inom det kinesiska kejsardömet."
Epoken gick i graven under en rad nomadinvationer. "Den tillspetsade krisen vid 700-talets mitt bröt fullständigt sönder registren över jordlotterna och gjorde i praktiken slut på chü-t´ien-ordningen på landsbyggden. Inom fem år efter An-Lushans uppror hade antalet registrerade hushåll minskat med 80 procent. Nu uppstod stora privata gods, chang-yuan som ägdes av lägre adelsmän, byråkrater och officerare. Det var inte frågan om sammanhängande latifundier utan om sammanförda lottersom brukades av bondearrendatorer, anställd arbetskraft och tillfälligtvis även slavar, övervakade av gårdsfogdar. Arrendena uppgick för arrendatorerna på dessa gods vanligen till hälften av produktionen, en utsugningsgrad som var betydligt högre än den som staten tillämpade på chün-t´ien-lotterna."
Utvecklingen av det privat ägande och godsystemet fortsatte att utvecklas. Samtidigt förblev småjordbruken viktiga. Under Sungepoken (900-talet - 1200-talet) beräknas att kanske så mycket som 60 procent av den totala landsbygdsbefolkningen var självständiga småjordbrukare utanför godsen. Anderson skriver: "Det statliga ägandet av all jord bibehölls nominellt i Sungtidens rättsteori, men var nu i praktiken en död bokstav. Från och med nu och fram till slutet skulle privat jordegendom, om än underkastat vissa viktiga inskränkningar, komma att utmärka det kinesiska kejserliga samhället."
Perry Anderson menar att tvärt emot Marx antagande så ledde det privata ägandet till en utveckling av bevattningsanläggningarna.
"Det skedde under Sungepoken en påtaglig uppgång i bevattningsanläggningarnas allmänna omfattning med en tredubbling i förhållande till föregående dynastier. Sunggodsägarnas investeringar i stora uppodlingsprojekt var mer omfattande än de offentliga anläggningarna. Den privata jordegendomens uppkomst sammanföll med en förhärskande ställning för den konstbevattnade risodlingen inom den kinesiska jordbruksekonomin i dess helhet; båda tillhörde Sungepokens nya företeelser. De stora flertalet bevattningsanläggningar var i fortsättningen lokala i sin karaktär och krävde föga eller intet av statsingripande".
I Kina utvecklades tidigt vetenskap och teknik på ett sätt som vida översteg utvecklingen i någon annan del av världen. På 200-talet tillverkades stål. Silke och papper var andra mycket tidiga uppfinningar. "Det är möjligt att den kinesiska järnproduktionen på 1000-talet var ungefär lika stor som den sammanslagda europeiska vid 1700-talets ingång. Det vare denna järnframställnings snabba tillväxt som möjliggjorde mångfaldigandet av de jordbruksredskap som spreds över landsbygden och den utökade vapenindustrin. Samma period bevittnade en förvånande ansamling av nya uppfinningar. Eldvapen utvecklades för krigsbruk, rörliga typer framställdes för boktryck, magnetiska kompasser användes som navigationsinstrument och mekaniska ur konstruerades."
Trotts den enorma utvecklingen i Kina blev man i och med kapitalismens genombrott i Europa lämnad på efterkälken. Anderson skriver "Produktivkrafternas tillväxt tycks nämligen i det kejserliga Kina ha antagit en märkvärdig spiralform efter Sungtidens stora socioekonomiska omvälvningar på 900-1200-talen. De upprepade sin utveckling på allt högre nivåer utan att någonsin anta en helt ny gestalt, tills denna återkommande dynamik bröts och övermannades av krafter som stod utanför den traditionella samhällsfromationen."
Jordbruket kunde inte vidareutvecklas och teknikens utveckling kunde inte förverkliga sin potential. Anderson skriver att detta berodde dels på ägandebegreppets otydlighet och de statliga inskränkningarna. Vidare på examenssystemet som erbjöd det övre skiktet en karriärsväg som inte innebar utveckling av de produktionsmedel de besatt. Detta sammanband staten, godsägare, köpmän och bankirer och förhindrade framväxten av klart definierade klassidentiteter.
Perry Anderson avslutar sin text med en uppmaning om att låta begreppet "det asiatiska produktionssättet" få den begravning det förtjänar.
onsdag 2 april 2008
Utvecklingen av begreppet själ i Indien
Buddhismen var en del i en äldre materialistisk tradtion i indien. Kastsamhällets framväxt krävde en ideologisk uppgörelse med denna tradition.
Utdrag ur History of Tantric religion N. N. Bhattacharyya sid 216-217:
"Stcherbatsky hävdar att dharma-teorin är basen för alla former av Buddhism och är utgångspunkten för all senare utveckling. Med dharma menas en fundamental princip, som tillexempel idén att existens utgörs av ett samspel och en mångfald av subtila, slutgiltiga och inte närmare analysbara beståndsdelar av materia, sinne och kraft. Vi känner inte till någon form av Buddhism utan denna doktrin och den där på följande klassifikationen av elementen i skandha, ayatana och dhatu och lagarna för deras samspel (pratitya-samutpada). Denna doktrin om elementen existerade också i för-buddhistiska system men i Buddhismen fick den en förändrad betydelse.
…
Buddha beskrevs tydligt ha avsagt sig författarskapet till en ny lära, utan hävdade sig vara anhängare till en lära som etablerats långt tidigare av föregående Buddhor.
Enligt Stcherbatsky var idén om ett jag eller en själ som en psyko-fysisk enhet, utifrån den grundläggande doktrinen om elementen inte okänd i de tidigare traditionerna. Men idén om en odödlig själ var tämligen okänd i Vedorna och i de äldre Upanisaderna. Det nya konceptet med en odödlig själ, som Buddhisterna kallade atmavada, accepterades av alla filosofiska system - förutom av Buddhisterna, materialisterna och Lokayatas i den Tantriska traditionen vars hela tyngdpunkt låg på den äldre dehatmavada-traditionen - men med betydande tillägg. Enligt Buddhisternas anatmavada-teori existerar en mångfald av olika beståndsdelar utan verklig enhet, ett koncept som måste funnits i för-buddhistiska traditioner. I Samannaphalasuttra och Brahmajalasuttra inom Digha Nikaya nämns filosofiska skolor i vilken existens av en själ separerat från kroppen inte erkänns. I själva verket är detta en fortsättning på en primitiv Tantrisk tradition ur vilka andra filosofiska skolor och lärare, även buddhismen har tagit mycket. Även om idéen om en själ oberoende av kroppen gjorde sitt insteg i senare Tantriska texter under påverkan från Brahamanistiska idéer är det i grunden inkonsekvent med den huvudsakliga tantriska inställningen som endast erkänner den mänskliga kroppen som ursprunget till all själslig erfarenhet, vars återvitalisering genom specifika fysiska processer har ansetts som frälsningens förutsättning. Den huvudsakliga källan till det buddhistiska konceptet anatma ligger bevisligen hos denna Lokayata-tantriska tradition."
Utdrag ur History of Tantric religion N. N. Bhattacharyya sid 216-217:
"Stcherbatsky hävdar att dharma-teorin är basen för alla former av Buddhism och är utgångspunkten för all senare utveckling. Med dharma menas en fundamental princip, som tillexempel idén att existens utgörs av ett samspel och en mångfald av subtila, slutgiltiga och inte närmare analysbara beståndsdelar av materia, sinne och kraft. Vi känner inte till någon form av Buddhism utan denna doktrin och den där på följande klassifikationen av elementen i skandha, ayatana och dhatu och lagarna för deras samspel (pratitya-samutpada). Denna doktrin om elementen existerade också i för-buddhistiska system men i Buddhismen fick den en förändrad betydelse.
…
Buddha beskrevs tydligt ha avsagt sig författarskapet till en ny lära, utan hävdade sig vara anhängare till en lära som etablerats långt tidigare av föregående Buddhor.
Enligt Stcherbatsky var idén om ett jag eller en själ som en psyko-fysisk enhet, utifrån den grundläggande doktrinen om elementen inte okänd i de tidigare traditionerna. Men idén om en odödlig själ var tämligen okänd i Vedorna och i de äldre Upanisaderna. Det nya konceptet med en odödlig själ, som Buddhisterna kallade atmavada, accepterades av alla filosofiska system - förutom av Buddhisterna, materialisterna och Lokayatas i den Tantriska traditionen vars hela tyngdpunkt låg på den äldre dehatmavada-traditionen - men med betydande tillägg. Enligt Buddhisternas anatmavada-teori existerar en mångfald av olika beståndsdelar utan verklig enhet, ett koncept som måste funnits i för-buddhistiska traditioner. I Samannaphalasuttra och Brahmajalasuttra inom Digha Nikaya nämns filosofiska skolor i vilken existens av en själ separerat från kroppen inte erkänns. I själva verket är detta en fortsättning på en primitiv Tantrisk tradition ur vilka andra filosofiska skolor och lärare, även buddhismen har tagit mycket. Även om idéen om en själ oberoende av kroppen gjorde sitt insteg i senare Tantriska texter under påverkan från Brahamanistiska idéer är det i grunden inkonsekvent med den huvudsakliga tantriska inställningen som endast erkänner den mänskliga kroppen som ursprunget till all själslig erfarenhet, vars återvitalisering genom specifika fysiska processer har ansetts som frälsningens förutsättning. Den huvudsakliga källan till det buddhistiska konceptet anatma ligger bevisligen hos denna Lokayata-tantriska tradition."
fredag 28 mars 2008
Arvet från harappakulturen
Runt 2600 f Kr tog utvecklingen hos jordbrukarsamhällena runt Indusfloden i nuvarande Pakistan ett kliv fram i och med att städer tog form. Denna urbana kultur har fått beteckningen Harappacivilisationen. En mycket vidsträckt kultur med Harappa och Mohenjo-daro som de största städerna.
Utgrävningar visar på en mycket avancerad kultur vad gäller hantverk, konst, byggande och handel. Statsplaneringen följer ett ungefärligt rutmönster och man byggde i tegel. Avloppens avrinning vid gatorna var sammanlänkade med avloppen i husen. De flesta hus hade egen brunn, bad och avlopp.
Uppbyggandet och underhåll av ständerna måste ha krävt ett mycket stort mått av planering och kollektivt arbete. Arkitektoniska kunskaper för byggandet måste ha innefattat kunskaper om lantmäteri och geometri. Utvecklandet av en kalender krävdes för det mer utvecklade jordbruket vilket i sin tur krävde kunskaper om astrologi.
Det finns inga tecken på social ojämlikhet så som man kan konstatera i städer från senare datum. Ingen anhopning av lyx, inga stora byggnader, tempel, palats eller pampiga gravmonument. De gravgods som hittats är mestadels enkla lerkärl. Det finns också en tydlig avsaknad av vapen.
Harrappakuturen visar på en mer utvecklad fortsättning på de kollektiva och jämlika liv människor levde innan uppkomsten av kaster och klasser. De kvinnofigurer som hittats vid utgrävningarna länkar till den gudinnekult som var förhärskande i de matrilinjära (släktskap räknades utifrån modern) samhällen. Man har hittat föremål som kan tolkas som symboler för de manliga respektive kvinnliga könsorganen. Detta är återkommande symboler, linga och yogi, i Indisk religion likväl som på andra platser och hör samman med fruktbarhetsrit.
Där till har man hittat sigill som avbildar personer som ser ut att meditera. Dessutom några trasiga statyer som avbildar personer med kroppen i uppsträckt ställning, med ögonen halvslutna och blicken fokuserad i riktning mot nästippen, vilket man också lätt kan tolka som meditation.
Genom att belysa arkeologiska fynd utifrån senare material och texter kan vi försöka förstå vad föremålen hade för betydelse för människorna där och då.
Indo-europeerna
Runt 1800 f Kr. finns tecken på en nedgång för Harappacivilisationen, hundra år senare hade de flesta städer övergivits. Kulturen kom nu i stället att domineras av invandrande boskapsskötande nomader med ett annat språk och en annan kultur.
Det är osäkert varför Harappacivilisationen gick under. En teori som förs fram är klimatförändring. Runt 1800 f Kr. blev klimatet kallare och torrare vilket försvagade monsunerna. En stor flod, Hakra, efter vilken många av ständerna är belägna torkade ut någon gång mellan 2500 f Kr. och 2000 f Kr. Förutom klimatförändring kan människors påverkan på miljön så som avskogning och överutnyttjande av jorden ha orsakat problem och kan ha bidragit till flodens uttorkande. Där till har vi faktorn med den invandrande folken.
Nomadernas samhälle var uppsplittrat mellan olika klaner. De boskapsjordar man försörjde sig på kunde bara försörja ett begränsat antal personer vilket ledde till denna uppsplittring. Medan jorden som det viktigaste produktionsmedlet var kollektiv egendom i de jordbrukande samhällena var boskapsjordarna som det viktigaste produktionsmedlet för nomaderna en familjeegendom. Nomadsamhällena var tillskillnad från jordbrukarsamhällena patriarkala.
Jordbrukets effektivisering gjorde att jorden kunde föda fler, men motsvarande utveckling var inte möjlig bland nomaderna. När de blev fler krävde boskapens behov av betesmark, utvandring. Detta lede till konflikter med jordbrukarsamhällena. Med hästens hjälp, ett djur som inte är inhemsk i Indien, kunde nomadfolken dryga ut matransonen genom snabba plundringsräder mot jordbrukarsamhällena.
I tidiga texter så som Rigveda (från nuvarande Punjab) och Aryan (från nuvarande Iran) nedtecknar indo-europeiska myter. De beskriver sig själva under namnet airiia och arya som boskapsskötande folk som flyttat från en fjärran hemtrakt. Geografiska namn omnämns längst resvägen. Man kan också konstatera att de var obekanta med Indisk fauna och flora. Ris som odlades i området finns inte beskrivet i de tidiga texterna. Noshörningar och tigrar som är flitigt avbildade på sigill från harappakulturen var man inte bekant med.
Utifrån lingvistiska och filologiska fakta kan man härleda ursprunget till Rigveda till området kring Indusfloden 1700 till 1100 f Kr. Den beskriver stridigheter mot en fiende som betecknas med namnet dasa. De beskrivs som folk med andra seder, ritualer och med ett annat språk. Deras välstånd är både en källa till avund och fientlighet.
Kor stals inte bara från dasas utan också från andra klaner i den egna folkgruppen. Ordet gavishthi som bokstavligen betyder “att leta efter kor” kom att betyda “att slåss”. I Rigveda beskrivs många konflikter mellan klaner om boskap och om mark - i vissa fall slog sig klanerna samman i federationer.
Föreställningsvärlden i Rigveda domineras av manliga gudar och då främst Indra. Det beskrivs hur Indra slaktar Sisnadevavas vilka inte följde de “rätta” ritualerna tillhörande en fruktbarhetskult. Indra krossar och våldtar gudinnan Usas och i Kausitaki Upanisad säger han att han har kastat yatis till vargarna. Ordet Yatis kan tolkas som en utövare av yoga. Att Indra slaktar yatis är något som återkommer vid många tillfällen i vedisklitteratur.
I Rigveda beskrivs hur de - airiia - och guden Indra intar stora stenfort. Detta har tolkats som hänvisningar till harappacivilisationens tegelbeklädda städer. Men man har inte hittat några arkeologiska bevis för en regelrätt invasion. Oavsett hur dramatiskt nederlaget för den inhemska kulturen beskrivs i Rigveda var det en process som spänner över flera hundra år och som har flera samverkande orsaker.
Man kan föreställa sig hur problem med torka försvagade samhället och gjorde det svårare att försvara sig samfällt mot angripande nomader. Indo-europerna flyttade in successivt i smågrupper de var lättrörliga och var överlägsna vad gäller vapen och stridsteknik. De kunde inte i ett svep ta över området men de ställde till stora problem genom plundringar och genom att skära av handelsvägar. Den arbetsdelning som urbanisering bygger på förutsätter ett överskott från jordbruk och välfungerande handelsutbyte. När detta inte fungerar tvingas människor överge städerna och då bryter de ekonomiska och sociala strukturerna samman.
Med tanke på de imponerande städerna och kulturen med allt det säger om förmåga till kollektiv organisation och vetenskap borde civilisationen ha kunnat anpassa sig efter en ned gång för att sedan återuppstå. Men i vakuumet efter de sociala strukturer som brutit samman kunde indo-europeerna ta platts. Som Rigveda beskriver gjordes detta med våld men nomaderna hade också en del att erbjuda den jordbrukande befolkningen. Med sin lättrörlighet och sina kontaktvägar till omkringliggande områden kunde nomadklanerna spela rollen som förmedlare av varor. Jordbrukarnas spannmål byttes mot nomadernas kött och när odlingsarealerna var skördade kunde nomadjordarna beta och på samma gång som djuren fick mat blev marken gödslad. I striderna mellan olika nomadklaner blev de bofast också beroende av någon klans skydd.
Kastsamhället
Med tiden blev de två parallella nomad- och jordbrukssamhällena sammansmälta i och med att indo-europeerna blev bofasta. Nomadernas familjeägandeskap av boskap överfördes till att bli ett ägande av jordbrukarsamhällen. På så vis infördes ett nytt samhällssystem. Språken från Harappakuturen försvann tillförmån för det indo-europeiska språket och den matrilinjärakulturen ersattes av en patriarkal.
Samtidigt innebar nomadernas anpassning till jordbruksekonomin ett övergivande av deras tidigare samhällsordning. De blev mer beroende av jordbrukarna som utgjorde folkmajoriteten - deras kunskaper och arbete. Medan Rigveda beskriver hur man tar från dasas finns det också exempel på dasas som vinns över.
Föreställningar som i Rigveda är främmande eller direkt fientliga blir accepterade i senare vedaskrifter. Så är fallet med fruktbarhetsriten och en mängd gudinnor. Detta representerar en religiös underström som förblev dominerande hos folkmajoriteten. En självständig ström vid sidan av veda som i senare tider fått namnet tantra.
Styrkan hos dessa förställningar speglar majoritetens makt att kunna göra motstånd mot de härskande skikten. Även om samhället skiktats kraftigt var ekonomin inte i grunden förändrad. I bygemenskapen behöll bönderna kollektivt ett mått av makt över produktionen. Detta tillskillnad från de platser där regelrätta klassamhällen så som feodalism och slavsamhällen inrättades.
För att ändå kunna försvara sin ställning inrättade det härskande skicket mycket strikta sociala regler - kastsamhället. Det innebar att giftermål och yrke reglerades utifrån kasttillhörighet och med en lägsta kast av orörbara. Slaveri förekom också men utgjorde inte basen för ekonomin. Dessutom förde man ett ideologiskt krig mot folkliga föreställningar i viken man tog till sig idéer för att förvrida dem.
Skiktningen av samhället innebar att en grundläggande konflikt uppstod i samhället mellan vad som är av samhällelig, ekonomisk nytta och vad som är av nytta för det härskande skiktet. Medan idéernas utveckling är nödvändig för samhällets utveckling är de samtidigt ett hot mot det härskande skiktet.
Från att idéerna var kopplade till det praktiska, till resultat och arbetet både i de tidigare jordbrukarsamhällena och i nomadsamhällena kopplade eliten i och med kastsamhället dem fria från materiella bojor. Prästerna, bramanernas, texter blev till för dem allena, riterna komplicerade och förbehållna eliten och idéerna kom från gudarna och skulle inte ifrågasättas.
I den tidigare religionen i området försökte människor kollektivt hitta lösningar på konkreta problem. Det avgörande för samhället var jordbruket och dess avkastning - därav en fruktbarhetskult. Att man dyrkade gudinnor speglar kvinnors starka ställning, men också att man kopplade samman kvinnors förmåga att föda barn med grödans förmåga att gro. En grundläggande tanke inom tantrismen är att genom att förstå den mänskliga kroppen kan vi också förstå världen och universum, att aspekter i det lilla har sin motsvarighet i det stora.
På samma sätt som man såg förutsättningen för fruktbarhet i mötet mellan en man och kvinna såg man jorden som ett utryck för kvinnan och plogen för mannen. På så vis byggdes en verklighetsuppfattning som byggde på samverkan mellan de två principerna yoni och linga. En motsvarighet till taoismens yin och yang.
De kollektiva fruktbarhetsriterna var en del i det övriga kollektiva arbete inom jordbruket. Även om de inte hade någon påverkan på grödorna hade de en psykologisk och samordnade roll för jordbrukarna själva vilket indirekt påverkar avkastningen. Riterna var inte ett underkastande för högre makter utan var i sig verkningsfulla. Vilket alltså innebär en verklighetsuppfattning där det var människornas egna handlingar och inte gudarnas godtycke som var avgörande.
Vidare såg man sambandet mellan födelse och död, grödans liv, nedvissnade och återfödelse. Här kan man se ett ursprung till föreställningen om reinkarnation. Men man trodde inte på att själen var fristående från kroppen, den var en förutsättning för medvetandet.
Utifrån en materialistisk utgångspunkt utvecklades människor imponerande kunskaperna inom områden så som medicin, anatomi, kemi och filosofi. Men deras praktiska kunskaper och yrkesutövning tilldelades låg status av bramanerna. Empiriskt kunnande bekämpades tillförmån för idéer om absolut upphöjd kunskap. Dessa idéer angreps i sin tur från oppositionella strömningar så som Buddhismen, Jainismen och Tantrismen.
Källor: The Penguin Histori of Erly India, Romila Thapar
History of Tantric religion N. N. Bhattacharyya
Utgrävningar visar på en mycket avancerad kultur vad gäller hantverk, konst, byggande och handel. Statsplaneringen följer ett ungefärligt rutmönster och man byggde i tegel. Avloppens avrinning vid gatorna var sammanlänkade med avloppen i husen. De flesta hus hade egen brunn, bad och avlopp.
Uppbyggandet och underhåll av ständerna måste ha krävt ett mycket stort mått av planering och kollektivt arbete. Arkitektoniska kunskaper för byggandet måste ha innefattat kunskaper om lantmäteri och geometri. Utvecklandet av en kalender krävdes för det mer utvecklade jordbruket vilket i sin tur krävde kunskaper om astrologi.
Det finns inga tecken på social ojämlikhet så som man kan konstatera i städer från senare datum. Ingen anhopning av lyx, inga stora byggnader, tempel, palats eller pampiga gravmonument. De gravgods som hittats är mestadels enkla lerkärl. Det finns också en tydlig avsaknad av vapen.
Harrappakuturen visar på en mer utvecklad fortsättning på de kollektiva och jämlika liv människor levde innan uppkomsten av kaster och klasser. De kvinnofigurer som hittats vid utgrävningarna länkar till den gudinnekult som var förhärskande i de matrilinjära (släktskap räknades utifrån modern) samhällen. Man har hittat föremål som kan tolkas som symboler för de manliga respektive kvinnliga könsorganen. Detta är återkommande symboler, linga och yogi, i Indisk religion likväl som på andra platser och hör samman med fruktbarhetsrit.
Där till har man hittat sigill som avbildar personer som ser ut att meditera. Dessutom några trasiga statyer som avbildar personer med kroppen i uppsträckt ställning, med ögonen halvslutna och blicken fokuserad i riktning mot nästippen, vilket man också lätt kan tolka som meditation.
Genom att belysa arkeologiska fynd utifrån senare material och texter kan vi försöka förstå vad föremålen hade för betydelse för människorna där och då.
Indo-europeerna
Runt 1800 f Kr. finns tecken på en nedgång för Harappacivilisationen, hundra år senare hade de flesta städer övergivits. Kulturen kom nu i stället att domineras av invandrande boskapsskötande nomader med ett annat språk och en annan kultur.
Det är osäkert varför Harappacivilisationen gick under. En teori som förs fram är klimatförändring. Runt 1800 f Kr. blev klimatet kallare och torrare vilket försvagade monsunerna. En stor flod, Hakra, efter vilken många av ständerna är belägna torkade ut någon gång mellan 2500 f Kr. och 2000 f Kr. Förutom klimatförändring kan människors påverkan på miljön så som avskogning och överutnyttjande av jorden ha orsakat problem och kan ha bidragit till flodens uttorkande. Där till har vi faktorn med den invandrande folken.
Nomadernas samhälle var uppsplittrat mellan olika klaner. De boskapsjordar man försörjde sig på kunde bara försörja ett begränsat antal personer vilket ledde till denna uppsplittring. Medan jorden som det viktigaste produktionsmedlet var kollektiv egendom i de jordbrukande samhällena var boskapsjordarna som det viktigaste produktionsmedlet för nomaderna en familjeegendom. Nomadsamhällena var tillskillnad från jordbrukarsamhällena patriarkala.
Jordbrukets effektivisering gjorde att jorden kunde föda fler, men motsvarande utveckling var inte möjlig bland nomaderna. När de blev fler krävde boskapens behov av betesmark, utvandring. Detta lede till konflikter med jordbrukarsamhällena. Med hästens hjälp, ett djur som inte är inhemsk i Indien, kunde nomadfolken dryga ut matransonen genom snabba plundringsräder mot jordbrukarsamhällena.
I tidiga texter så som Rigveda (från nuvarande Punjab) och Aryan (från nuvarande Iran) nedtecknar indo-europeiska myter. De beskriver sig själva under namnet airiia och arya som boskapsskötande folk som flyttat från en fjärran hemtrakt. Geografiska namn omnämns längst resvägen. Man kan också konstatera att de var obekanta med Indisk fauna och flora. Ris som odlades i området finns inte beskrivet i de tidiga texterna. Noshörningar och tigrar som är flitigt avbildade på sigill från harappakulturen var man inte bekant med.
Utifrån lingvistiska och filologiska fakta kan man härleda ursprunget till Rigveda till området kring Indusfloden 1700 till 1100 f Kr. Den beskriver stridigheter mot en fiende som betecknas med namnet dasa. De beskrivs som folk med andra seder, ritualer och med ett annat språk. Deras välstånd är både en källa till avund och fientlighet.
Kor stals inte bara från dasas utan också från andra klaner i den egna folkgruppen. Ordet gavishthi som bokstavligen betyder “att leta efter kor” kom att betyda “att slåss”. I Rigveda beskrivs många konflikter mellan klaner om boskap och om mark - i vissa fall slog sig klanerna samman i federationer.
Föreställningsvärlden i Rigveda domineras av manliga gudar och då främst Indra. Det beskrivs hur Indra slaktar Sisnadevavas vilka inte följde de “rätta” ritualerna tillhörande en fruktbarhetskult. Indra krossar och våldtar gudinnan Usas och i Kausitaki Upanisad säger han att han har kastat yatis till vargarna. Ordet Yatis kan tolkas som en utövare av yoga. Att Indra slaktar yatis är något som återkommer vid många tillfällen i vedisklitteratur.
I Rigveda beskrivs hur de - airiia - och guden Indra intar stora stenfort. Detta har tolkats som hänvisningar till harappacivilisationens tegelbeklädda städer. Men man har inte hittat några arkeologiska bevis för en regelrätt invasion. Oavsett hur dramatiskt nederlaget för den inhemska kulturen beskrivs i Rigveda var det en process som spänner över flera hundra år och som har flera samverkande orsaker.
Man kan föreställa sig hur problem med torka försvagade samhället och gjorde det svårare att försvara sig samfällt mot angripande nomader. Indo-europerna flyttade in successivt i smågrupper de var lättrörliga och var överlägsna vad gäller vapen och stridsteknik. De kunde inte i ett svep ta över området men de ställde till stora problem genom plundringar och genom att skära av handelsvägar. Den arbetsdelning som urbanisering bygger på förutsätter ett överskott från jordbruk och välfungerande handelsutbyte. När detta inte fungerar tvingas människor överge städerna och då bryter de ekonomiska och sociala strukturerna samman.
Med tanke på de imponerande städerna och kulturen med allt det säger om förmåga till kollektiv organisation och vetenskap borde civilisationen ha kunnat anpassa sig efter en ned gång för att sedan återuppstå. Men i vakuumet efter de sociala strukturer som brutit samman kunde indo-europeerna ta platts. Som Rigveda beskriver gjordes detta med våld men nomaderna hade också en del att erbjuda den jordbrukande befolkningen. Med sin lättrörlighet och sina kontaktvägar till omkringliggande områden kunde nomadklanerna spela rollen som förmedlare av varor. Jordbrukarnas spannmål byttes mot nomadernas kött och när odlingsarealerna var skördade kunde nomadjordarna beta och på samma gång som djuren fick mat blev marken gödslad. I striderna mellan olika nomadklaner blev de bofast också beroende av någon klans skydd.
Kastsamhället
Med tiden blev de två parallella nomad- och jordbrukssamhällena sammansmälta i och med att indo-europeerna blev bofasta. Nomadernas familjeägandeskap av boskap överfördes till att bli ett ägande av jordbrukarsamhällen. På så vis infördes ett nytt samhällssystem. Språken från Harappakuturen försvann tillförmån för det indo-europeiska språket och den matrilinjärakulturen ersattes av en patriarkal.
Samtidigt innebar nomadernas anpassning till jordbruksekonomin ett övergivande av deras tidigare samhällsordning. De blev mer beroende av jordbrukarna som utgjorde folkmajoriteten - deras kunskaper och arbete. Medan Rigveda beskriver hur man tar från dasas finns det också exempel på dasas som vinns över.
Föreställningar som i Rigveda är främmande eller direkt fientliga blir accepterade i senare vedaskrifter. Så är fallet med fruktbarhetsriten och en mängd gudinnor. Detta representerar en religiös underström som förblev dominerande hos folkmajoriteten. En självständig ström vid sidan av veda som i senare tider fått namnet tantra.
Styrkan hos dessa förställningar speglar majoritetens makt att kunna göra motstånd mot de härskande skikten. Även om samhället skiktats kraftigt var ekonomin inte i grunden förändrad. I bygemenskapen behöll bönderna kollektivt ett mått av makt över produktionen. Detta tillskillnad från de platser där regelrätta klassamhällen så som feodalism och slavsamhällen inrättades.
För att ändå kunna försvara sin ställning inrättade det härskande skicket mycket strikta sociala regler - kastsamhället. Det innebar att giftermål och yrke reglerades utifrån kasttillhörighet och med en lägsta kast av orörbara. Slaveri förekom också men utgjorde inte basen för ekonomin. Dessutom förde man ett ideologiskt krig mot folkliga föreställningar i viken man tog till sig idéer för att förvrida dem.
Skiktningen av samhället innebar att en grundläggande konflikt uppstod i samhället mellan vad som är av samhällelig, ekonomisk nytta och vad som är av nytta för det härskande skiktet. Medan idéernas utveckling är nödvändig för samhällets utveckling är de samtidigt ett hot mot det härskande skiktet.
Från att idéerna var kopplade till det praktiska, till resultat och arbetet både i de tidigare jordbrukarsamhällena och i nomadsamhällena kopplade eliten i och med kastsamhället dem fria från materiella bojor. Prästerna, bramanernas, texter blev till för dem allena, riterna komplicerade och förbehållna eliten och idéerna kom från gudarna och skulle inte ifrågasättas.
I den tidigare religionen i området försökte människor kollektivt hitta lösningar på konkreta problem. Det avgörande för samhället var jordbruket och dess avkastning - därav en fruktbarhetskult. Att man dyrkade gudinnor speglar kvinnors starka ställning, men också att man kopplade samman kvinnors förmåga att föda barn med grödans förmåga att gro. En grundläggande tanke inom tantrismen är att genom att förstå den mänskliga kroppen kan vi också förstå världen och universum, att aspekter i det lilla har sin motsvarighet i det stora.
På samma sätt som man såg förutsättningen för fruktbarhet i mötet mellan en man och kvinna såg man jorden som ett utryck för kvinnan och plogen för mannen. På så vis byggdes en verklighetsuppfattning som byggde på samverkan mellan de två principerna yoni och linga. En motsvarighet till taoismens yin och yang.
De kollektiva fruktbarhetsriterna var en del i det övriga kollektiva arbete inom jordbruket. Även om de inte hade någon påverkan på grödorna hade de en psykologisk och samordnade roll för jordbrukarna själva vilket indirekt påverkar avkastningen. Riterna var inte ett underkastande för högre makter utan var i sig verkningsfulla. Vilket alltså innebär en verklighetsuppfattning där det var människornas egna handlingar och inte gudarnas godtycke som var avgörande.
Vidare såg man sambandet mellan födelse och död, grödans liv, nedvissnade och återfödelse. Här kan man se ett ursprung till föreställningen om reinkarnation. Men man trodde inte på att själen var fristående från kroppen, den var en förutsättning för medvetandet.
Utifrån en materialistisk utgångspunkt utvecklades människor imponerande kunskaperna inom områden så som medicin, anatomi, kemi och filosofi. Men deras praktiska kunskaper och yrkesutövning tilldelades låg status av bramanerna. Empiriskt kunnande bekämpades tillförmån för idéer om absolut upphöjd kunskap. Dessa idéer angreps i sin tur från oppositionella strömningar så som Buddhismen, Jainismen och Tantrismen.
Källor: The Penguin Histori of Erly India, Romila Thapar
History of Tantric religion N. N. Bhattacharyya
onsdag 26 mars 2008
Buddhismen och staten
Runt tiden för Buddhismens uppkomst i Indien, 500 talet före kristus, stod två samhällssytem mot varandra. De mer jämlika gana-sangas mot mer hirarkiska kungadömen. Så här står det i The Penguin Histori of Erly India av Romila Thapar sid 149:
"Gana-sangas var mindre kritiska mot individuella och oppositionella idéer än vad fallet var i konungadömena, och var mer öppna för att tolerera o-ortodoxa åsikter. Det var från Gana-sangas som de två ledare för vad som kom att bli de viktigaste heterodoxa (avvikande från den “rätta läran”) grupperna kom: Mahavira, kopplad till den framväxande Jainismen, som tillhörde Jnatrika klanen och var del i Vrijji konfederationen i Vaishali och Buddha som växte upp i Kapilavastu, Shakya klanens stad.
Efter som man inte var inordnad i ett kungadöme kunde medlemmarna i Gana-sangas också frånsäga sig brahmanismens politiska system. Den kanske mest tydliga icke-brahmanistiska teorin är den buddhistiska förklaringen till statens uppkomst, antagligen den tidigaste teorin som för fram idéer om ett socialt kontrakt. Det fanns en tid i avlägsen historia då fullständig harmoni rådde bland alla skapade varelser, män och kvinnor hade inga begär, eftersom de hade allt de kunde önska. Successivt inleddes en period av förfall, behov, önskningar och begär manifesterade sig. Detta ledde till ägande-begreppet som resulterade i konceptet - familj, sen vidare till privat ägande och detta i sin tur till osämja och kamp som gjorde det nödvändigt med lag och en kontrollerande auktoritet. Så det beslutades att för att undvika konflikt skulle en person väljas för att styra och upprätthålla rättvisa. Han skulle vara den Stora Valda (Mahasammata) och gavs en bestämd andel av vad landet gav som lön.”
…
“En sådan teori passade Gana-saghas politiska system och var annorlunda mot det som dominerade i kungadömena. I Brahmanismens teori om kungamakten var kungen utsedd av gudarna till folkets beskyddare, övervakare av ritualer och offer och förväntades upprätthålla och bevara kast-samhället - varnashrama-dharma.”
"Gana-sangas var mindre kritiska mot individuella och oppositionella idéer än vad fallet var i konungadömena, och var mer öppna för att tolerera o-ortodoxa åsikter. Det var från Gana-sangas som de två ledare för vad som kom att bli de viktigaste heterodoxa (avvikande från den “rätta läran”) grupperna kom: Mahavira, kopplad till den framväxande Jainismen, som tillhörde Jnatrika klanen och var del i Vrijji konfederationen i Vaishali och Buddha som växte upp i Kapilavastu, Shakya klanens stad.
Efter som man inte var inordnad i ett kungadöme kunde medlemmarna i Gana-sangas också frånsäga sig brahmanismens politiska system. Den kanske mest tydliga icke-brahmanistiska teorin är den buddhistiska förklaringen till statens uppkomst, antagligen den tidigaste teorin som för fram idéer om ett socialt kontrakt. Det fanns en tid i avlägsen historia då fullständig harmoni rådde bland alla skapade varelser, män och kvinnor hade inga begär, eftersom de hade allt de kunde önska. Successivt inleddes en period av förfall, behov, önskningar och begär manifesterade sig. Detta ledde till ägande-begreppet som resulterade i konceptet - familj, sen vidare till privat ägande och detta i sin tur till osämja och kamp som gjorde det nödvändigt med lag och en kontrollerande auktoritet. Så det beslutades att för att undvika konflikt skulle en person väljas för att styra och upprätthålla rättvisa. Han skulle vara den Stora Valda (Mahasammata) och gavs en bestämd andel av vad landet gav som lön.”
…
“En sådan teori passade Gana-saghas politiska system och var annorlunda mot det som dominerade i kungadömena. I Brahmanismens teori om kungamakten var kungen utsedd av gudarna till folkets beskyddare, övervakare av ritualer och offer och förväntades upprätthålla och bevara kast-samhället - varnashrama-dharma.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
